OK ORION - Stjärnorna som lyser starkast

En kul tur runt Aspö

Finns ej Efter bara ett par år som orienterare genomförde Anders Sundelin i går ett riktigt mandomsprov. 14 kilometer orientering (fågelvägen) på DM Ultralång.
”Starten gick, och Yuri försvann som ett skållat troll, tätt följd av alla andra. Kvar stod jag, och funderade på vart jag skulle.”
”När halva banan var avklarad insåg jag att de där två timmarna jag pratat om, de hade nästan gått åt.”
”Jag hann med en sightseeing på museet där ute också.”
Klicka på rubriken så kan du läsa hela den entusiastiska berättelsen. I slutet hittar du även en utmaning inför nästa års tävling. Lite osäker dock på hur det var med det? Men visst blir man lite sugen när man läser det här! Så varför inte?




Söndagsmorgon. Fjärilar i magen, fler sådana än jag känt på många år, minst sen första gången jag sprang en halvmara (Jämjöhalvan 2011). Vad tusan har jag nu gett mig in i? Och varför?

På pappret lät det så bra - Ultralång distans, på Aspö, med (i stort sett) noll kupering, väl avgränsat tävlingsområde (jag tänkte INTE simma idag!), och, som det står i banläggarboken "avsikten är att ge möjligheter till en annorlunda vägvalsproblematik, där kontinuerlig grovorientering dominerar". Alltså borde alltså kontrollerna vara ganska lätta, inte som en sån där medeldistans där man kan stå i stort sett bredvid sänkan och inte se skärmen, placerad på ett extra finurligt ställe av banläggaren, som givetvis har planerat just detta i minst ett halvår.
Sen står det ju lite mer i banläggarboken… "Ultralångdistansens profil är extrem fysisk utmaning och vägvalsbedömning"…

Det var det där sista som nu pockade på uppmärksamhet… Kunde jag verkligen räkna med att orientera kontinuerligt i minst två timmar, säkert mer… För bara ett par år sen var jag ju en av Pives nybörjare (som aldrig lyckades komma iväg på kursen, då jag hade yngsta dottern på axlarna mest hela tiden).

Men, nu hade jag ju anmält mig - i ett fall av dumhet, på gränsen till högmod. Modig, det kände jag mig i vart fall inte…

Martina o Katti hängde med ut till Aspö, men vi räknade alla med att de skulle ta en tidigare färja hem, då de borde klara sina orangea banor mycket snabbare än jag min 14-kilometersbana. När jag sen hör Peter A nämna att banan innehåller 22 kontroller, då börjar hjärnan arbeta för högvarv. Hur var det nu i våras i Nybro? Där la jag visst 35 minuter på en kontroll, och det var på en 6-kilometers röd bana. Nu skulle jag springa en svart, 14-kilometers bana… När går sista färjan hem från Aspö?

Inte blir man lugnare av att träffa Yuri heller. Legendaren, som nu klagar över att han har ont i en fot, och säger att han "lagt av med" orientering. Det var ju gemensam start, med bo-kontroller, och en massa slingor, så helt plötsligt stod vi där, alla fyra i H40, tillsammans med en del tjejer och killar

Starten gick, och Yuri försvann som ett skållat troll, tätt följd av alla andra. Kvar stod jag, och funderade på vart jag skulle. Och vad betydde nu alla slingor, och kodsiffror? Aha, det var visst så att alla hade samma första kontroll. Nåväl, de andra löparna var länge sedan borta nu, bara att börja orientera. Men, vilken tid det tar att ta sig till första kontrollen… Hur var det nu med vägvalen? Ahh, de hade jag glömt, gick bara på kompassen.

Och jag, som bara dagen innan fått en lektion av Kent, på första sträckan i Vittuskavlens propagandaklass. Han verkade glida fram och läsa kartan som en gud, utan några som helst bekymmer. Jag hade ju till och med gjort lite egna rekognosceringar i skogen, bara för att få in känslan av hur Aspö-terrängen såg ut.

När jag äntligen kom fram till ettans kontroll, efter vad som kan beskrivas som en mindre evighet, så visade det sig att där fanns det dricka, och bemanning! Kontrollen vad dock gömd nere i en bergsskreva, så hade inte vätskan varit där, så vete tusan om jag hittat den. De första öglorna stapplade jag framåt, mest på kompass, och inte så mycket med huvudet. Men på något konstigt sätt så lossnade ändå orienteringen efter en stund. Jag kände igen känslan från England - det är den där känslan när man gjort ett vägval (i mitt fall beslutade jag mig för att följa strandlinjen mellan två kontroller), och sen ser man spår av en annan orienterare (som, beslutade jag mig för, kunde orientera minst dubbelt så bra som jag).

När halva banan var avklarad insåg jag att de där två timmarna jag pratat om, de hade nästan gått åt. Jag hade ju som tur var laddat med både vätskeryggsäck och färska dadlar i den, så jag fyllde på lite vätska och käkade två dadlar. Så om det börjar växa dadelpalmer på Aspö om ett par år så vet ni vem ni skall skylla på.

Ytterligare något senare så råkade jag passera ett björnbärssnår, och då insåg jag plötsligt varför man håller Ultra-DM på hösten. Det är såklart för att då kan deltagarna överleva på bär, om de skulle få för sig att gå vilse (det är ju inte alla som har fördelen av att ha Ultra-DM på en ö som Aspö.

Det där med "extrem fysisk utmaning" fick jag känna på efter ett tag, då jag började märka att min stegning inte längre stämde. Jag tog helt enkelt kortare steg, eftersom jag var tröttare än jag normalt är när jag orienterar. Som väl är märkte jag detta innan det hann bli någon 35-minuterskontroll, och jag började också leta mer aktivt efter ledstänger som kunde leda mig rätt. Jag hade några perioder då kompassen drog åt höger något fruktansvärt. Det måste vara allt järnskrot som finns begravt på Aspö (jag hann med en sightseeing på museet där ute också, fantastiskt kul att se alla gamla haubitsar o annat smått o gott som finns där).

När jag väl kom i mål så visade det sig att ett gäng tappra Vittus-funktionärer stod kvar och höll ställningarna. Jag måste säga att de var fantastiskt trevliga, även om jag varit ute dubbelt så länge som de flesta andra. De ville bjuda mig på både kaffe, smörgås och choklad, så antagligen såg jag lite sliten ut. Desto mera förvånad blev jag då det visade sig att jag inte var sist ute på banan! Det finns tydligen fler som njuter av "extrem fysisk prövning och vägvalsbedömning".

Summa summarum så kan man ju säga att det här var en fantastiskt rolig upplevelse, jag tackar både alla Orionare som lärt mig så mycket orientering så att jag klarar mig runt en 14-kilometers bana på 3.18, som Vittus-funktionärerna som tappert stod ut i regnet och väntade in oss eftersläntare. Sen måste jag ju säga att både "En svensk klassiker" och "Kustjagaren" kan slänga sig i väggen, för det här, det var ju ett kraftprov! I såväl klassikerloppen som "Kustjagaren" kan du i stort sett lämna hjärnan hemma, och bara mata på. På en ultralång orientering krävs det att du både hushållar med kroppens resurser, håller hjärnan i trim, och håller koll på din plan (var är jag, vart ska jag?) HELA tiden.
Så jag rankar nog allt denna upplevelsen högre än både klassikern och Kustjagaren!
Dessutom är alla orienterare så himla trevliga, vid ett tillfälle höll jag på att glömma att stämpla vid en vätskekontroll, för jag pratade på med killen som fyllde på vätskan :-)

Nu återstår bara planen för nästa år - ska jag ta klivet upp till H45 och fajtas med Berra o Bratt (jag räknar ju med att han lämnar H21 nu när Pontus tagit kommandot), eller stanna kvar i H40. Där är ju Yuri, men sen var det visst nån viss Johan Swartz som la in ett löfte om att ställa upp nästa år… Och en sån utmaning kan man ju inte tacka nej till :-)
Så det blir nog H40 igen - kanske Yuri ställer upp i något Veteran-VM, och är bortrest DM-helgen, samtidigt som alla Dackelöpare drabbas av en mystisk magåkomma, samtidigt som...

Anders Sundelin


Inlagt av: Johan Swartz, 2014-09-01 11:52