OK ORION - Stjärnorna som lyser starkast

Rapport från Bornholm

Finns ej I helgen var vi 58 Orionlöpare som var på en väldigt rolig resa till Bornholm. Många av dessa var med för första gången, och för en del var det till och med den allra första tävlingen! En av dessa var Anders Sundelin, och han har skrivit en gedigen rapport från resan.

Bornholm 2012 - “Nu kan jag det här”


Det sägs att det finns två sorters Jämjöbor - de som orienterar och de som ännu inte har börjat med denna fantastiska sport. Själv så tillhörde jag den andra kategorin, då jag växte upp i Jämjö på 70- och 80-talet. Orienterare betraktades som supermänniskor, nästan som halvgudar, likt faunen Pan, som med sin flöjt gallopperar omkring i skogen.

Detta var ju ingenting jag tagit ur luften, utan jag hade såklart gott om belägg för min tes. Det har man, när man till klasskamrat från lekis till nian på Jändel haft såväl Anders Håkansson (lillebror till Magnus) som Anette Linnersjö (dotter till klubbens senaste, men förhoppningsvis inte sista, världsmästare). Kents framgångar på 80-talet var såklart också en given snackis, och då jag senare i livet har stött på andra orienterare, t.ex. familjen Bratt har bilden förstärkts ytterligare.

Sen fanns ju alltid familjen Swartz - där pappa Hasse refererade lokal sport i radio varje söndagskväll, och sen var där visst nån blondin som hette Jenny... Men någon mörkhårig lillebror med skägg som hette Johan kände jag inte till, så han måste ha blivit adopterad, kanske på 90-talet, när jag lyft mina vingar och lämnat Jämjö. Men isåfall så gjorde familjen ett bra val, för maken till engagerande och entusiasmerande lekledare och orienteringsinstruktör för mina barn har jag inte sett!


Detta var dock inte något som fanns i mina tankar när min fru och jag satt på Ramsö i månens sken en ljum augustikväll och först hörde talas om Bornholmsresan. Ramsö är ju en ö, och Bornholm är ju en ö, så det måste väl vara ungefär samma upplägg på denna Orion-tripp... Lite lekar, nån liten lätt bana man lätt traskar runt med ungarna i handen, och sen lite grillfest på kvällen. Utan att tänka längre än så, anmälde vi oss nästan på fläcken, och tänkte att “det där löser vi när vi kommer dit”. Frun hade gått några lektioner hos Pive, äldsta dottern togs väl om hand av Jenny Håkansson, och sonen hade lekt lite med Johan, och själv hade jag tagit hand om lillasystern under de där tisdagskvällarna under våren. Var vi inte fulllärda, så säg?

Oj, vilket uppvaknande jag fick när vi äntrade bussen vid Orionstugan på fredagskvällen! Det första Pi säger när han ser oss är: “Ska ni med redan? Det tog oss fyra-fem år innan vi vågade oss med till Bornholm!”. Naturligtvis kom alla gamla känslor om fauner, orienterande övermänniskor och annat upp till ytan igen. Vi var ju NYBÖRJARE! Själv hade jag inte orienterat sen högstadiets friluftdagar, vilka brukade förläggas antingen till Orionstugan, eller (vanligare) Orraberget, vilket vi villiga elever naturligtvis snabbt döpte om till Virraberget...

Vad tänkte vi egentligen när vi anmälde oss till denna resan? I takt med att alla de där gamla tankarna bubblade upp till ytan, började man inse att alla andra som var med var proffs på det här med orientering. Detta märkte vi snabbt när vi var på plats i Allinge på lördagsmorgonen. Proffsen hade en genväg ner till affären, medan vi amatörer fick gå de stora stigarna (som där kallas bilvägar med skyltar).


Som väl är för oss så var det sen start på lördagen, så vi hann gå igenom all utrustning, och få med oss alla barn in i bussen. Det var inte lika lätt att få med sig barnen från målområdet till starten, men det gick till slut med ett par minuters marginal. Lite snabba instruktioner i början hur det går till med alla startprocedurer, och sen var det iväg! Första kontrollen gick bra, den var lätt att hitta! Andra med, så vid trean började jag känna mig stolt: “Jag är här lika snabbt som Ylva - nu kan jag det här!”. Naturligvis lät inte fallet vänta på sig efter detta högmod! I orientering så spelar det tydligen roll vilken sida om ett dike man springer på, och jag gjorde misstaget att springa efter ett par tjejer, som verkade kunna det här med karta och kompass, så vi alla tre följde fel dike in i ett grönområde. Men, någonstans kring fyran plockade Krister upp mig, och jag lyckades följa efter honom i två kontroller med stor möda, men efter sexan var han bara borta. Och borta, det var jag med! Nu började det likna Virraberget igen! Lyckligtvis fick jag hjälp av en snäll skåning som pekade ut var jag var någonstans.

Det gick mycket lättare att navigera i den Bornholmska skogen när man insåg att en stig, det är en rak linje där danskarna har missat att plantera träd, och istället lagt en massa bråte (dvs fallna träd) huller om buller. Jag förstår nu hur danskarna planerar sin gallring - de anlägger helt enkelt en orienteringstävling och låter svenskarna trampa ner alla torra grenar, och samtidigt bryta av alla improduktiva grenar på träden.

När jag till slut kom i mål efter första dagen så kändes det ändå rätt bra när Cissi Bratt säger “Det här var nog den värsta terrängen jag sprungit i!”. Jag som tyckte det var störtkul att bara hitta runt i virrvarret av grenar!

Andra dagen bjöd på betydligt bättre terräng, men problemet i Paradisbackarna var att stigarna låg gömda under ett stort lager boklöv. Även om jag tyckte det var kuperat, så säger de som kan det här med Bornholmsk orientering att det var en snäll terräng. Lillasyster Nanna ville gå hela inskolningsbanan direkt när vi kom fram, och förklarade snabbt varför: “- För man får godis när man kommer i mål!”. Hon var dock tvungen att vänta lite, för jag var tvungen att springa min bana först. Hon såg dock ut att trivas i högen av barn och tutor vid målområdet!

Orions vana trogen så var vi största klubb på plats, och vi både hördes, filmades, och sågs mest av de glada löparna som var där. Flera klasser vanns ju också av Orionlöpare - själv är jag nöjd med att vid tre tillfällen under söndagen kunnat peka ut var vi var nånstans åt andra orienterare (både äldre och yngre än mig).

Sista dagens aktiviteter ägnades åt att utnyttja bussen, bland annat genom att mäta hur breda gatorna i Gudhjem är (det går inte in en buss, en personbil och en vägskylt på samma gång). Dessutom tittade vi på en riktig riddarborg! Eller det hade det i alla fall varit, för några hundra år sen. Det var lite tak som fattades, bland annat. Men en riktig riddarrustning kunde man i alla fall köpa, för 7500 danska sekiner stycket. Yngsta dottern var dock lite besviken på att några svärd inte ingick för det priset. Trots ihärdig vind, var barnen förtjusta över de branta stupen och tanken på att det för flera hundra år sen bott riddare på Hammershus. Eller, kanske pirater, trodde sonen. Om det var pirater, så var de nog inte elaka hela tiden, resonerade han.

Om hemresan från Rönne skall bara sägas att: “Glöm inte att det aldrig blir samma väder två år i rad!”


Kontentan av hela denna långa utläggning är att Johan, Krister, Ingmar och alla andra som jag inte vet namnet på har gjort ett jättejobb med att planera, organisera och arrangera denna underbara resa! Hela vår familj stormtrivdes, och jag hoppas innerligt att vi kan vara med nästa år igen. För att anknyta till där jag började så, ja, man kan faktiskt ta sig runt en Bornholmsk bana fast man inte orienterat sen Virraberget. Det gäller bara att få Pi att ge en treminuters lektion i kompasskunskap i bussen på vägen ner. Sen har jag också lärt mig att orienterare är ena trevliga prickar, som alltid delar med sig av sin position till varandra.

Stort tack till alla för en supertrevlig Bornholmsresa, och jag hoppas att vi fyller två bussar nästa år,

/Anders Sundelin (fd. Olsson), med familj




På Höst-Opens hemsida finns massor med bilder från tävlingen

Där kan man även se varför Anders Frisk gick så bra andra dagen. Han fick grymt häng!

Du kan också grotta ner dig i alla resultat och sträcktider.

Bornholms-TV gjorde som vanligt reportage om tävlingen. Det var kanske inte så mycket Orion. Men några löpare kan ni skymta. Den första löparen som syns är artikelförfattaren Anders Sundelin. Sen känner ni igen ett par löpare till. Och så ser vi inte minst Pi:s skor.


Inlagt av: Johan Swartz, 2012-10-31 07:03