OK ORION - Stjärnorna som lyser starkast

Alla nattcupskommentarer genom tiderna

2014-01-09 - Färskesjön

Det var en otroligt bra uppslutning på nattcupen som avgjordes på torsdagskvällen. 65 personer hade anmält sig och det skulle inte förvåna om det var dryga 70 som sprang. Folk runt omkring Karlskrona hade trotsat vädret och begett sig till Sveriges pärla inom orienteringsvärlden, nämligen Färskesjön. Det hade varit heldagsregn i Karlskrona kommun och den normalt sett ganska blöta terrängen var denna dagen som en enda stor mosse.

Långa banan hade ett stort startfält med bland annat totalledaren PP, förra deltävlingens segrare Anton samt Måns som var sugen på revansch sedan misslyckandet vid Höga Sand. De enda som saknades av giganterna var den största av dom alla Olex och den snabbfotade men lite osäkre nattorienteraren Robert. Det skulle bli en intressant och svår nattcup som alltid när det är vid färskesjön.

Starten gick och alla på långa banan vände på kartorna. Löparna var snabbt iväg på bred front och speciellt Bernie, Saager och Berra var långt framme. Mot 3:e kontrollen var det veteranen i sammanhanget Berra som hade täten men efter en lite smådålig riktning ut från kontrollen var det Bernie som tog över täten och kunde ta 3:an först. Bernie fick dock lite problem i ett gallrat område med mycket pinnar på marken och då var det dags för en av dagens favoriter att träda fram nämligen Anton.

Anton höll nu ledningen i ett antal kontroller och fick till och med en lucka på ett par sekunder men när han slarvade bort 10 sekunder på 6:an var Måns ifatt och bakom honom låg en orm av löpare. Måns och Anton trycker sedan på lite extra upp för en brant backe mot den 8:e kontrollen och löparna bakom börjar nu få problem att hänga på. Efter ett platt fall av Anton är Måns den som tar kontrollen först precis före 2:an Anton, därefter hittar vi PP, Norpan och Bernie.

Nu beslutar sig Anton för att spräcka upp fältet ordentligt och på en långsträcka till 10:e kontroller vecklar han ut sina långa ben och fältet slits ut ordentligt. Väl framme vid kontroller är det återigen Måns som är först tätt följd av Anton och där efter sladdar PP och Norpan. De båda topplöparna växlar lite med vem som är i ledningen fram till den 13:e kontrollen då Anton stannar och tvekar lite vilket Måns är med på och trycker upp tempot en smula. Det blir nu en liten lucka ned på ett 10-tal sekunder som håller i sig fram till då det bara återstår ett par kilometer. Där Måns går lite snett ut från en kontroll vilket gör att Anton kan komma ifatt igen. Nu ser det ut som att det är dessa 2 herrar som det står emellan. Bakom syns inte längre några lampor till och det är inte långt kvar till målet. De följande kontrollerna är det Måns som har ledningen men alltid tätt följd utav Anton. Med en kilometer kvar kommer en stigsträcka där Måns går på lite hårdare och Anton tvingas släppa några meter. Det är 3 kluriga kontroller kvar men efter spik på alla så kommer Måns in till målet och tar första segern för säsongen, Grattis!! Anton slutar på 2:a-plats men vem kommer då 3:a?

Bakom de båda ledarna är PP och Norpan fortfarande tillsammans och det återstår bara ett få kontroller kvar. De ska har en sten och PP har sett kontrollen men Norpan har det inte. Visar han var den är riskerar han att det blir spurt men om han väntar för länge är risken att löpare som Bernie kommer ifatt. PP beslutar sig för att vänta och låtsas som att han inte ser den. Det funkar och Norpan försvinner bort i skogen och då kan PP ta kontrollen och fortsätta in i målet och ta sin 3:e tredjeplats för säsongen utav tre försök.

/Måns

2013-12-05 - Höga Sand

Regn och blåst väntade deltagarna vid Höga Sand men uppslutningen var ganska bra ändå. För vad gör man inte för att ge sig ut på den magiska första natt-cupen i mörkret med sin lampa. Några hade dock inte vågat sig ut, t.ex. saknades Sveriges bästa herrjunior Anton Johansson som fått stora darren på morgonen. Något som var kanske ännu mer överraskande var att även Bratten saknades bland leden. Tydligen var det en tung förkylning som uppkommit precis när säsongen startat.

14 stycken var det i alla fall som gav sig iväg ut mot den första kontrollen, bland dessa hittar vi även Robert Merl som kommit dit utan att anmäla sig. Var detta för att överraska motståndarna och på så sätt ta till sig segern? Alla gav sig iväg i en hisklig fart, men plötsligt stannar en av huvudfavoriterna med en slocknad lampa. Måns Sandgren vänder tillbaka utan lyse och försöker desperat få tag på en ny lampa. Resterande 13 löpare fortsätter framåt mot första kontrollen och stämplar. När de kommer tillbaka till startpunkten för kartbyte efter en väldigt kort slinga på 2 minuter så står Måns fortfarande kvar och fixar med lampan. Han har nu dock fått tag på en lampa tillhörande arrangören Johan Swartz. Sele finns inte till den nya och sladden är så kort att det ändå inte hade spelat någon roll. Batteriet får han helt enkelt hålla i handen de 11,2 kilometerna. Den stora tätklungan fortsätter raskt ut mot nästföljande kontroller. framme syns förhandstippade löpare som Olex, PP, Robert o Norpan men även lite mer outsiders som Saager, Söderberg och Tom. De har nu kommit 2 kilometer på banan och Merl tillsammans med Saager är det som styr. Det blir en liten sväng på den 4:e kontrollen efter ca 2 km av dessa båda. Då kommer någon ifatt i en hisklig fart, Måns är tillbaka i matchen med batteri i handen. Nu är det Robert och Måns som ligger först. De får nu en liten lucka ned till de andra där Olex nu börjat ta upp jakten. In för 2 kartbytet så är Måns först med ett 10-tal sekunder dock är huvudställningen för stor men arrangören Johan är där återigen och hjälper till. Medan detta sker har Robert bytt karta, men även Olex och PP som har kommit i en 2-mannaklunga. Bakom kommer Saager, Norpan och Söderberg. Nu är det dock gafflat(2 olika slingor) där PP och Olex har samma medan Robert och Måns har den andra. Olex spikar sin med PP i ryggen medan både Robert och Måns går bort sig i början. Nu är luckan ett faktum för duon Olex,PP och Saager är uppe på tredje plats. PP och Olex fortsätter att går stabilt och trots att det är ett bo på deras slinga så lyckas de komma ihop efteråt. Robert och Måns jagar nu Saager som har samma slinga och efter halva vägen är de ifatt igen. Saager släpper de båda snabblöpta pojkarna som är på jakt då de vet att Olex sällan bommar. Nu varvar man vid målet igen och vänder på kartan och tar den slinga som man inte haft. Det är ovisst hur det går nu men Olex och PP håller i alla fall ihop orienteringen och det verkar bli spurtstrid mellan de båda. Måns och Robert som gått bra efter att ha bommat ca 3 minuter på näst sista slingan jobbar för att gå ifatt. Men i det bo som finns på denna slinga bommar Robert något och tappar där med ryggen på Måns som nu ensam jagar. Mot den sista kontrollen som är samma på båda slingorna så ser PP och Olex en ensam lampa till höger medan Måns sen två lampor komma från vänster. Det kommer bli spurt. På väg mot sista så har Måns ledningen men med en grym fart och annat mikrovägval är Olex före vid sista. PP får släppa någon meter på vägen medan Måns och Olex håller ungefär samma avstånd till varandra och där med kommer Olex in som segrare i Natt-cupspremiären!! Grattis Olex!

Och för att besvara frågeställningarna jag gjorde igår:
■Nej
■Tom
■Ja, Söderberg, Robert och Larsson
■Nadiya, Amanda kastade in handduken
■Självklart

Nu ser vi fram emot nästa deltävling, Dackestugan…. Jippie!

/Måns

2013-01-17 - Sjöarp

Nattcup i Sjöarp! Sug på den! Första gången i modern tid vilket gjorde att man var väldigt taggad. Förra gången jag sprang "tävling" vid Sjöarp missade jag starten med 25 minuter. Denna gång missade jag samlingen och irrade runt en stund innan Tom-Tom kom till undsättning. Eftersom jag alltid är ute i god tid så löste det sig lugnt och fint och jag kunde t.o.m. anmäla mig först av alla. En stund före start såg det onekligen bra ut då bara Mats och jag var anmälda. Nu är ju Mats både lättare och bättre än på flera decennium så nån lätt match skulle det inte bli. Tyvärr trillade minibussen in efter ett tag och så såg det lika illa ut som vanligt. Dock var inte herr Larsson med och det piggade ju upp.
8 dårar radade upp sig till start, så minst 7 poäng skulle jag kunna plocka in på Larsson i marathontabellen. Saager var en av dessa åtta och honom hade jag tänkt skrämma på slutet, så 8 poäng var vad som hägrade. Detta skulle bli trevligt.
Lugnt, fint, tveksamt och fel till ettan och trots att gjorde vad jag kunde låg jag bland de sista. Jag ändrade dock taktik till tvåan, tog kartan i budkavlegreppet och plötsligt hade BONP (Bratt, Olex, Norberg & Pontus) fått en liten lucka. Dock hängde det även med en gammal, gammal gubbe från mellanbanan. Att man vågar släppa ut sådana gamlingar i den mörka skogen. Borde inte detta stävjas?
I vilket fall som helst så var det ju mer eller mindre avgjort nu. 12 sköna poäng att inkassera, nu var det bara resten kvar, men hur svårt kunde det bli?
Tyvärr blev det svårare än väntat då Pontus glömde öppna ögonen när han letade efter reflexen vid trean och plötsligt var det inte längre bara BONK kvar utan allt var som vid start. Tre bortkastade sträckor med andra ord :-(
Mot fyran blev det vägval. Ett manligt runtvägval på väg eller ett fegt rakt-genom-skogen-vägval. N:et och P:et i BONP tog vägen och jag följde på lite avstånd. Redan nu såg man tydligt vilka som ville vara med och leka och vilka som bara mesade på så kort som möjligt. Själv kände jag att det var för tidigt att visa upp sig så jag lullade med på lagom avstånd utan att störa. Taktiken höll fint och redan mot sexan fladdrade alla utom Olex, Mats och jag själv iväg tillbaka mot starten, dock dök Pontus och Norberg snart upp igen och BONP var åter ensamma, men i sällskap med Mats.
Olex joggade väl så sakta han kunde, men tog nog de flesta kontrollerna först ändå.
Pontus och Norberg körde extrasvängar.
Mats och jag själv låg på max. Mats slängde t.o.m. bort linserna för att bli ännu lite lättare. Själv avvaktade jag med detta. Kunde ju vara bra att ha ett sista ESS att dra ur rockärmen mot slutet.
Mot tolvan var det äntligen dax för lite väg igen. Mats tackade för sällskapet och själv gled jag lätt och fint upp jämsides med Pontus. Jag tyckte nog att han såg lite rädd ut, men det kanske bara var som han hånflinade åt mig?
BONP drog vidare. Mot tretton lyckades vi lura bort Norberg, trodde jag, men egentligen var det han som lurade oss och plötsligt hade han den där lilla luckan som är så otrevlig och svår. Att hålla ändå in till mål är inte lätt, men att bli efter och avhängd är dessto lättare. Norberg gjorde det enkla och det såg ut som att Pontus ville göra honom sällskap.
Plötsligt var det bara jag kvar. Gött mos! Är man bra eller är man bra? KABONG!!! Ljudvallen bröts och Olex flög förbi. Jag gick sen länge på max så nu gällde det bara att försöka minimera skadan. Trött och stabilt följde jag Olex rygg, med större och större lucka. Det var ju 17 poäng som hägrade så nu gällde det bara att plocka hem dem oxå.
Plötsligt kändes det som att jag började närma mig Olex?! Mot sista titta han sig oroligt över axeln och in i skogen gick jag om. Han verkade helt slut och vid sista stapplade han fram. Utan att behöva anstränga mig kunde jag enkelt kamma hem segern med bred marginal. Jag behövde inte ens slänga linserna. Olex stapplade in som tvåa en stund senare och måste ha träffat väggen med full kraft. Eller kan det ha varit på något annat sätt? Nä!
Stort tack Togge till en klassisk nattcupsbana!
/Niklas

2011-02-03 - Dackestugan

Åter tebax vid Dackestugan med en längtan efter den varma bastun, men först skulle nattens mörket och skogen djup besegras. Ikväll var det även åter dax att besegra snöns djup efter förra veckans grymma löpning på skaren. Aldrig hade man väl trott att plusgrader och regn var nåt att förakta, men dessa två ting hade under veckan raderat ut den sista gnuttan skare, så nu var det åter klassisk snöpuls som gällde.

Stärkt efter förra veckans fysiska Larsson-kross gällde det att spinna vidare på detta och jag berättade för Larsson att jag tränat både tisdag och onsdag, dessutom under samma vecka. Han såg lite blek ut, men kontrade snabbt med att han köpt en ny lampa a la Musse Pigg. Ärligt talat såg den rätt grym ut och den lyste väldigt bra när vi gled ner för slalombacken till starten. Detta höll jag dock för mig själv.

Banläggar-Uffe hade tyvärr tänkt helt fel och lagt starten nedanför slalombacken och målet däruppe. Lätt hänt, men ganska onödigt jobbigt. Nu var han ju tvungen att själv knalla uppför slalombacken för att kunna hälsa oss välkomna vid målet. I alla fall, starten togs med ålderns rätt av mig och Larsson, men ganska snart släppte vi upp lill-Erik i täten, för som Larsson sa, det är bra att ha en Rödebybo före sig när vi springer genom Rödeby. Japp, jag höll med och tog vänster i första vägskälet där Erik tog höger vilket gjorde att jag ramlade ner en bit i klungan. Men, men, det är långt kvar.

Genom Rödeby-samhälle blev jag varse ett av den nya teknikens problem när jag skulle korsa en väg. Jag har ovanan att slänga en hastig blick bakåt innan jag kastar mig ut bland bilarna, men varje gång jag gjorde det så blev jag bländad. Det var omöjligt att avgöra om det var lyktor på bilar bakom eller bara ultrastarka pannlampor, så efter ett par försök gav jag upp och kastade mig över vägen. Det gick bra och resten av vägen in mot ettan gick oxå bra även om vi delade upp oss rejält. Lill-Sager hade fått nåt psykebryt och var långt före, men jag kunde ta ettan som trea, steget före världens bäste nattlöpare Oleksander. Bra start Niklas! Tyvärr var jag dödens trött och än hade vi bara sprungit några meter i snön, men att springa i Folkebloms jättekliv är ingen rolig upplevelse. Dock hade jag Larsson bakom mig och t.o.m. en liten lucka. Nu gäller det att se stark ut!

Snön var djup, isen på kärren tunn och tröttheten stor, så mot trean kände jag att det var dax att vila lite. Jag klev ur spåren och drog ett litet eget vägval till vänster. På så sätt blev jag dold för Larsson och kunde passa på att gå lite. Skulle han komma ikapp kunde jag ju alltid skylla på att jag fick ett sämre vägval. Nu gjorde han inte det utan luckan kvarstod. Kunde jag ha tagit ett bra vägval? Låter konstigt, men även en blind höna...

Efter att ha sprungit runt på lite oplogade vägar samt efter att ha fått spåra många hundra meter själv var till slut Larsson ikapp. det var även Folkeblom, lill-Sager och Viktor. Lill-Sager muttrade nåt och jag kände att trots hans ursinniga öppningsfart så var han nog rökt nu, men för att vara på den säkra sidan puttade vi ner honom i ett kärr och sen var han definitivt körd. Folkeblom och jag fick en liten minilucka till Larsson och Viktor och nu var det dax för dagens värsta grönområdessträcka. Runt vänster, runt höger eller grönområde hela vägen? Man eller mes frågade jag och Folkeblom visade sig vara en riktig man. Själv mesade jag ut till vänster på den oplogade vägen vilket även Larsson gjorde. Att det var oplogat var nog det som till slut knäckte Larsson för efter detta försvann han. Den riktige mannen Folkebolm var dock aning före, men såg lite krokig ut när vi möttes vid kontrollen, så några snabba steg på tå och jag låg i hans rygg. Hur kul kan det vara kan man ju undra. Att bli ikappsprungen av en gammal gubbe! Inte så värst kul verkade det som för nu kroknade han ännu mer eller så lekta han bara med mig? Själv lekte jag vidare och det blev mörkt bakom. Det här var ju kul! Fick t.o.m. springa några meter barmark på nåt ställe, lite fina stigar och sen genom bun igen. Nu var det bara upp till Dackestugan kvar.

Till sista var det vägval och jag hade länge sprungit och funderat på hur jag skulle göra. Till slut kom jag fram till att om jag var ihop med någon skulle jag ta motsatt vägval, men antiklimaxet var ett faktum för nu var jag själv och det var mörkt både bakom och framför. Så jag tog det ena vägvalet istället för det andra och det var väl lika bra som att ha tagit det andra istället för det ena.

Så, till slut blev allt som det brukar. Världens bäste nattlöpare vann, jag blev piggare ju närmare målet jag jag kom och Larsson fick återigen bita i det sura. Kan det bli mycket bättre? Kvällen avslutades som sig bör med ett varmt bastudbad, men innan dess lyckades jag få med mig Johan J upp på toppen av slalombacken för en snabb geocaching.

Med andra ord ännu en strålande torsdagskväll.

Tack för igår, snart är det vår!
/Niklas

2011-01-13 - Ronneby

Stads-OL när det är som värst, eller konsten att välja rätt dåliga vägval

Stads-OL är väl lite mesigt, eller? Jo, det tyckte nog både Ricke och jag när vi susade fram på E22:an mot vår granne i väst. Men ack, kvällen skulle brutalt visa oss hur blåögda vi var.
I alla fall, Ronneby är ett konstigt ställe som jag aldrig riktigt fått koll på. Inte för att jag sett mycket av det, men ikväll hoppades jag att till slut få chansen att reda ut begreppen.
I bilen diskuterade vi även vad som gör att vissa deppar ner sig och ger upp så snabbt och så lätt bara för att det tar emot lite ibland. T.ex. pratade vi om tillfällen där man kanske missar en minut på ettan och sen lackar ur trots att man kanske har ett par timmar kvar att springa. En del fixar det, andra gör det inte.
När väl starten gick och jag till slut hittade ettan, i slutet av den långa, långa kön av löpare, så var det upp till bevis. Dax att bryta ihop eller skulle jag ta mig samman och vända motgång till framgång? Som sagt, det var långt, långt kvar.

Efter att ha kämpat med korta banans löpare, snurrat runt bland bebyggelsen väster om ån och lyckats pricka in de flesta dåliga vägvalen så var det dax att ge sig upp i Brunnsparken och bergen därbakom. Jag hade lite planer på att hålla mig på villagatorna så länge som möjligt, men ångrade mig och hakade på herr Larsson förbi Bäckahästens tillhåll. Som tur var vägen plogad. Detta går ju rätt bra tänkte jag och genade genom snön in mot femman. Fy f..n vilket misstag. Bristande skarsnö är inga roliga grejjer. Det var t.o.m. jobbigt att gå och banan hade ju precis bara börjat. Det var mycket, mycket skog kvar. Det här skulle bli jobbigt.

I backen upp mot sexan var det i.o.f.s. spårat av snabblöparna, men det var nästan lika jobbigt ändå. Larsson var bara hundra meter före, men trots det var det mycket negativa tankar i huvét. Banan var extremt brytvänlig och jag var mycket, mycket nära att ge upp, men sen började jag tänka på vilken förmån jag just nu hade som fick vara ute i skogen och leka. Så va f..n, några kontroller till kan jag ju ta. Jag bryter lite senare.

Mot åttan vände vi tillbaka mot Brunnsparken och nu hade jag äntligen lärt mig att plogade stigar och vägar var helt klart att föredra. Därför rasade jag ner för branten efter herr Larsson och tog vägen runt höger. Tyvärr var vägen inte plogad och det hade lätt kunnat bli en repris på Rickes vägvalsmiss i snön söder om Strömsberg 2005, men som tur var fanns det en annan plogad väg längre höger, så det fick bli en längre högersväng och nog såg det väl ut som att jag plockade in lite på herr Larsson trots att jag knappt hade styrfart. F..n, Larsson är nog oxå trötter.

Plötsligt blinkade det till i skogen. He, he, en looser som inte väljer vägar. Undrar vem det är? Det var nån med Orionjacka och reflexväst, men jag kunde inte lista ut vem det kunde vara. Skit samma, han springer nog mellanbanan.

Mot nian lyckades jag faktiskt med rätt vägvals-val vilket gjorde att jag kunde ta kontrollen steget före herr Larsson och den mystiske varelsen i Orionjacka och reflexväst. På vägen ner mot Brunnsparken kändes det rätt ok och jag fick t.o.m. en liten lucka. Coolt, idag är det kanske dax att äntligen strimla upp Larsson tänkte jag och började klättra upp på Silverberget i snön. Konstigt att det inte var spårat! Klamp, klamp, klamp lät det till vänster där Larsson fuskade sig upp på trapporna till hotellet. S..tan vilket fusk! Och så var jag efter igen, men väl uppe fick jag njuta av 25 meter barmark så det kändes trots allt rätt bra trots att jag var mer än vettigt trött nu.
När jag till slut kravlade mig upp mot kontrollen mötte jag Ricke? Vad gör han här? Men då slog det mig att Ricke nog var den mystiske med Orionjacka och reflexväst. Gött mos! En till som är ute och stapplar i kväll.

Följande kontroller sprang jag på betryggande avstånd efter Larsson och Ricke men vid tredje sista var vi till slut tillsammans. Skönt med lite sällskap tänkte jag och så tog vi olika vägval till nästa. Larsson sa att han skulle springa rakt på, men det visade sig att han ljög och istället fegade vänster medan vi tog ett manligt högervägval. Som vanligt var Larsson en bit före. F..n, ännu ett dåligt vägval. Men nu då? Vägval till sista oxå. Larsson tog höger och vi tog vänster. Dock blev vänster inte så bra som det borde så vid kontrollen var Larsson ännu en bit längre före. Detta skulle visa sig bli mitt vinnande dåliga vägval för in mot varvningen var det platt och ingen snö och Larsson passerades lätt som en plättkompott. Jag blev piggare och Larsson blev tröttare. Gött mos, bara sista 2,5 kms-slingan kvar. Vid varvningen kollade jag klockan 6,7 km på 68 minuter och med en sprungen sträcka på 11 km?! Hade Togge mät fel? I så fall skulle nog de sista 2,5 km bli rätt tunga.

Well, well, det ordet jag tänkte mest på var nog inte pigg, men ändå, jag sprang uppför hela backen till ettan och nu var det mörkt. Ricke och Larsson var krossade. Resten blev en ren defilering med många och långa vänstervägval. Batteriselen gick sönder, men vad gjorde det? Efter knappt 100 minuter och 15,6 löpta, gångna eller krypta kilometer så kunde jag till slut ramla i mål. Togge drog ett skämt om att jag var först, men en sån lätting gick jag inte på. Det viktiga var ju att jag till slut strimlat upp herr Larsson och återställt ordningen.

Nu skulle det visa sig att Togge inte alls hade skämtat och efter att ha väntat nästan på dagen 5 år så kunde jag äntligen addera 1 till mina 26 delsegrar. Vem hade kunnat tro det för en timme sedan? Den gången för 5 år sedan vann jag på 1:48 med ett batteri som var slut efter en spurtstrid mot Granis i snön. Denna gång var det betydligt lugnare. Framtiden får väl visa om det krävs ytterligare 5 år till nästa delseger eller om detta var den sista. Tack i alla fall för en, kanske inte rolig eller trevlig, men i alla fall intressant kväll på staun i Ronneby. Dock hann jag inte se så mycket av Ronneby som jag hade hoppats på. Inte för att det gick för fort utan för att jag hade gamnacke redan från start och blicken fäst i asfalten, snön eller spåret en meter framför mig.

Än en gång tack till arrangörerna och en eloge till Viktor som i splendid isolation tog sig igenom hela banan. Så ska det se ut Viktor. Det kanske kan bli en gammal tjurig nattcupsräv av dig oxå?

Nästa vecka blir det barmarksläger i Kiev, men om två veckor...

/Niklas

2011-01-06 - Bryggarberget

Karta och bana

Så var det då äntligen dax för Östra Blekings Nattcup att göra årsdebut, nådens år 2011. Som traditionen kräver stod Bengt Strindhagen som arrangör och som grädde på moset var även Lennart Bohman involverad. Förutsättningarna var med andra ord strålande och förväntningarna var högt uppskruvade.

Efter flera års uppehåll var vi nu äntligen tillbaka på Bryggarberget. Att få ta bilen upp till starten kändes rätt bra, men eftersom målet var onödigt nära toppen så kunde t.o.m. undertecknad räkna ut att det nog skulle bli en jobbig s.k. spurt.

Själv hade jag goda förhoppningar om en framskjuten placering eftersom de föranmälda endast bestod av ett par ungtuppar, herr Larsson samt jag själv. Tyvärr såg det betydligt värre ut vid starten. De säkra och snabba Oleksandr och Aleksander var där. Broloppsvinnaren Martin Söderberg var där. En annan Martin med två VM-brons var oxå där samt en hel hoper med snabba, hungriga vilddjur. Men, men, bollen är rund, mörkret är mörkt och snön är djup.

Väl vid starten höll Bengt ett långt, invecklat anförande om allt man inte fick göra, om hur mycket snö det var och om hur svårt det nog skulle bli. Om det var för att skruva ner förväntningarna eller om det bara var för att knäcka de redan svaga vet jag inte, men med adrenalinet bubblande i kroppen kände jag mig ändå stark och när väl starten gick tog jag självklart täten. Det var tydligen två vägval till ettan, men bara ett som började med asfalt utför, så valet var mer än lätt. Dock fanns det en liten hake och det var ett staket strax före kontrollen. Om det fanns på kartan eller inte var omöjligt att se på detta extremt plottriga mästerverk, men jag mindes att det fanns ett hål i staketet, så det gällde nu att hålet inte var lagat. Vid närmare eftertanke kom jag dock på att senast jag sprang där var nog för tio år sedan. Kanske att det hade hänt nåt sen dess? Mycket riktigt, inget var sig likt. Hålet var borta, men det var även staketet, så det vara bara att pulsa vidare och kontrollen nåddes steget efter Oleksandr, som sprungit det andra vägvalet. Bra start Niklas! Bara resten kvar.

Även tvåan bjöd på vägval. Ett givet, rakt över kyrkogården, men det var tyvärr förbjudet och det var lite för ljust för att knepet med en släckt lampa skulle funka. Återstod tre andra alternativ. Vänster, snabbt och bra. Höger, stora delar snabbt, men riktigt dålig ingång till kontrollen. Rakt på, riktigt dåligt hela vägen. Olexander tog nog höger, Broloppsvinnaren sprang? rakt på och själv valde jag så klart vänster. Aleksander fick en liten lucka, men som herr Larsson sa, honom kan vi släppa iväg för han springer ju mellanbanan, så då gjorde vi det.

Jag hade lite planer på att ta kulvertarna under sjukhuset, det hade inte Bengt sagt något om att man inte fick göra, men Larsson fega och själv var jag lite osäker på var man egentligen skulle komma upp, så det fick vara och vi sprang runt hela sjukhuset istället. Även denna gången tog jag kontrollen steget efter Oleksandr. Bra fortsättning Niklas! Bara resten kvar.

Nu var det dax för Vemöparken och snöpulsning. Lite taktiskt släppte jag om Oleksandr på väg upp mot trean för att kunna stappla vidare i hans steg, men undrar just varifrån han kom? Han borde ju redan vara långt före.

Men allt roligt har ett slut och så även vår vistelse i Vemöparken, så nu var det dax att lämna Vemöparken bakom sig och istället dra till Vemöskolan. Nu kunde man återigen välja lite olika. Eftersom mina ben inte var superstarka, så fick det bli en lång skön högersväng runt hela sjukhusberget. Herr Larsson tänkte nog samma och vi slog följe. Dock gjorde han nåt grymt smart vid själva kontrollen eller om det var jag som gjorde nåt grymt osmart. I alla fall var han plötsligt flera hundra meter före mig. Skumt var ordet sa Bill. Order var skumt sa Bull.

Uppe på Galgamarken fick jag plötsligt ett lyse i ryggen. Det var det värsta vad Viktor piggnade till kvickt. Jag som tyckte att jag hade honom på betryggande säkert avstånd, inte bra. Whoom, så flög han förbi. Jag fick en skymt av en tanig liten varelse, men var det verkligen Viktor? Nä, ett par snabba steg på tå och jag kunde kika honom i ögonen. Till min lättnad såg jag att det ju var Erik. Skönt, han är ju lika ofarlig som Aleksander. Bara att stappla vidare och nu var det snart dax för Långö och där har vi ju Aleksander på väg hem till målet. Och där har vi Oleksandr oxå på väg hem mot målet?! Inte kan han väl ha hunnit runt hela Långa redan? Och där har vi ju Johan Engström på väg hit från målet?! Har han förlorat all riktning och befintlighet? Ja, tydligen. Johan erkände att han alltid har haft svårt för matte så nu hade han rört ihop talen 7 och 19 och därmed lyckats hoppa över 7:an, 8:an, 9:an, 10:an, 11:an, 12:an, 13:de, 14:de, 15:de, 16:de, 17:de samt 18:de. Jag förstår honom fullt, sånt är lätt hänt. Dock ville han visst rätta till en del av misstagen han gjort så vi slog följe ut på Långö.

Efter att ha räknat fotspåren i snön kunde t.o.m. Johan räkna ut att det bara var herr Larsson som var före, men plötsligt fick vi ett lyse i ryggen igen. Nu hade nog Viktor äntligen fått upp ångan och eftersom vi inte våga snedda över en tomt med tanke på de fotspår vi skulle göra i snön så var Viktor både ikapp och om oss när vi väl vänt tillbaka. Nog var det en tanig liten varelse, men inte var det Viktor. Nä, denna gången var det Broloppsvinnaren som visst fått fart över Norra Långöbron och nu var ikapp oss. Skönt, nu hade vi två som kunde spåra för oss på norra Långö och det var just vad de fick göra. Herr Larsson hade lagt ut ett falskspår vid kanotklubben och den lättlurade Martin drog rakt in i ett taggbusksnår och försvann ner i snön. Johan hittade hans kompass i snön och tillsammans kunde vi dra upp Martin i kompass-snöret. Inte det snabbaste vägvalet den här gången heller.

På väg till norra öspetsen sprang jag själv vänster för att se om jag kunde möta herr Larsson vilket jag oxå gjorde. Jag var trött, men han såg helt förstörd ut. Nu gällde det bara att få fart på Martin igen så att herr Larsson inte kunde ta ännu en oförtjänt seger. Eftersom Martin är lätthetsad och eftersom det ju var en bro kvar att passera så gick det som det gick. Broloppsvinnaren blev även nattens nattcupsvinnare. Själv tappade jag bort Johan, men plötsligt dök han upp igen från oväntat håll. Tillsammans följdes vi åt mot mål. 19:de kontrollen gick utmärkt för här hade ju Johan redan varit och upp i sista backen satte han en armbåge i bröstet på mig så jag lät honom passera för även om Johan fick räkna 19:de två gånger så hade jag ändå tagit en kontroll mer.

Så kan det gå och sist i mål av alla kunde jag till slut inkassera 15 nya sköna nattcupspoäng.
Det som i inbjudan var 9,5 km blev till slut 13,7 km.
/Niklas

2010-03-04 - Lösen-Mark

En veckas barmarksläger i solen och sen några dagars vila och man skulle vara bättre än på länge, skulle man kunna tro, men ack, så var det inte. Okey, det blev inte dubbla pass varje dag hos indianerna, faktiskt inte nån dag. Ja det blev faktiskt inga pass alls, men ändå. Ett barmarksläger är ju i alla fall ett barmarksläger. Konstigt, kanske man håller på att bli sjuk?

Kvällens övningar var var dock av det mer exotiska slaget. Banan var kort, snön var djup, men skaren var brutalt hård och tjock. Med andra ord riktigt snabbt för de snabba och lätta. Kanske var det därför som Polens snabbaste och lättaste var på plats och kanske var det oxå därför mr Söderberg vågade sig till start. Närmare väglöpning i skogen kan man nog inte komma.

Pressen var samlad och fotoblixtarna smattrade när vi stod uppställda i snålblåsten, för kallt var det, riktigt kallt, men när orken tröt efter 7 minuter så var fingrarna varma igen. Jag sprang så klart på max hela tiden, men trots det försvann övriga löpare rätt snabbt. Vissa snabbare än andra och redan in mot ettan hade en mörk-klädd yngling från den onämnbara klubben fått en lucka. Resultaten visar dock att luckan decimerades, men inte tillräckligt. Jag bockar och bugar för denna prestation. Hur det hela urartade sig har jag ingen aning om, men jag fick i alla fall sällskap med Viktor och Emil. Som tur var hade Emil problem med batteriet, så det gick fint att hänga med honom då han fick stanna var 25:te meter och rätta till sladdarna.

Världspressen har lärt sig från kriget i Irak och hade en "embedded" report med i skogen för att få ta del av spänningen, slitet och lyckan att hitta en kontroll. Jag gjorde vad jag kunde för att vänta in pressen och försökte på ett pedagogiskt sätt förklara hur man gör. Fast jag vet inte om saker som, "nu är vi eventuellt rätt nära" eller "tja, kanske den kan vara därborta nånstans" eller "f..n, jag känner inte riktigt igen mig" imponerade. Vi får väl se i morgondagens mittuppslagsartiklar i de större tidningarna.

Till slut vände Viktor, Emil och deras ryggsäck hemåt och jag blev ensam. Skönt, nu kunde jag äntligen öka. Tyvärr var jag lite väl långt efter även om jag hade viss kontakt vid 9:an. Tyvärr var jag tvungen att hämta in 8:an först, så sällskapet blev kort.

Kul var det i alla fall och tack alla ni som såg till att Ricke inte vann och tack alla ni som såg till att Larsson kom näst sist.

Nästa vecka, då ni!

/Niklas

2010-02-18 - Rosenholm

Ja, vad ska man säga? Träning är inte underskattat. Bäste man, läs ungtupp, vann nog, Aleksander gjorde rätt och följde det inritade vägvalet till 16:de, men tappade mängder. Kanske vann inte bäste man ändå? Själv var jag sämre än sämst och när spåraren, till lika vinnaren, springer 90 grader fel och man själv måste försöka besegra snön, ja då är Larsson före. Enklare än så är det inte.

Den store kraken var dock Tom. Att vinna mellanbanan med 16 minuter ger inga bonuspoäng. Snarare tvärtom. Du är ju så ofantligt mycket bättre än föredettingarna Larsson och undertecknad, även om Larsson just nu nog är bättre än nånsin, att du hade strimlat upp oss likt Wassberg krossade Mietho en gång i forntiden.

I övrigt var det fint. Det snöade, vinden piskade i ansiktet så att man inte såg knappt nåt och Söderberg stod inne i värmen. Tyvärr var inte bastun varm nog, men värre misslyckanden har man ju varit med om, även om det så klart är riktigt tufft med en kall bastu. Spåren gick lite hit och dit så ibland fick man t.o.m. spåra själv. Snömängden var väl inte så mycket att bråka om, väldigt sällan över knäna. Gafflingar var som vanligt orättvisa och jag fick så klart både längsta, svåraste, jobbigaste och tuffaste gafflingen, men så är det ju alltid och det ska man ju klar, även om man aldrig gör det.

Nästa vecka blir det barmarksläger hos indianerna, så om två veckor då dj..lar!

Till sist, en som är på gång är Lars-Ola. På plats i kväll och han lovade att även vara på plats nästa vecka, då t.o.m. ombytt?! Vad månde bliva av detta, även om snö inte är Lars-Olas starkaste gren.

/Trötter kropp, efter nattcupslopp,
Niklas

2009-02-05 - Dackestugan

Om man nu möjligtvis får kalla sig man så var det dimmigaste kvällen på mannaminne. Som tur var slocknade lampan på slutet så då blev det lite lättare.
I övrigt var det fantastiskt kul att springa ensam i dimman. Kom att tänka på en gammal Gyllene Tider slagdänga:
Herre Gud det är dimmigt. Jag har sprungit dj..ligt sne..e..ett, men hallå där är ju Emil, nu blir det lätt.
Fast det blev det inte.

Kul var det i alla fall. Redan till ettan insåg jag att det var länge sedan man var vid Dackestugan å sprang. Sprang runt långt åt höger för att undvika grönområdet som varken fanns på kartan eller i verkligheten. Fick lulla ner för sluttningen strax efter Casse Larsson och andra slölöpare, så sakta gick det, men däremot rätt.

Skapligt avhängd tog jag högervägval till furan och vips var man i täten igen. Dock fortfarande efter Lasse. Nu så!

Larsson fegade fram till vänster på släpstigar, endast kända av honom och de andra vimsade runt till höger. Därmed var Larsson och jag först vid sexan. Gött mos!

Tyvärr drog jag lite snett mot sjuan och sen blev jag i stort sätt själv. Såg Ricke och de andra vid nian. Tyvärr var de på väg mot tian, så istället för att få kontakt blev jag än mer avhängd :-(

Näst sista gången in mot boet kom jag ihop med Emil som kom från helt fel håll. Vi gjorde sällskap ett tag, men vid kontrollen som enligt kartan låg i skogen, men enligt verkligheten låg på hygget kom vi ifrån varanda. Emil var ädel och ropade, men trots att jag bara vara några meter bort gick det inte att se stenarna på hugget. Dimma var just nu inte dåligt tät. Men, men, vi skulle ju ha boet en gång till och mycket riktigt kom jag ikapp Emil igen vid boet, trots att mitt lyse var på upphällning.

De två sista kontrollerna blev en hård kamp. Emil fladdrade hit och dit med helljuset på max. Själv fladdrade jag lite mindre utan lyse, men till slut var ändå Emil den starkaste och jag fick bita i det sura.

Så, hastigt och lustigt hade man slarvat bort 95 minuter av sitt liv. Tiden går fort när man har roligt och dessutom var bastun nästa lika varm som man hade hoppats på.

Stort tack!

Karta och bana
Mina GPSade vägval


/Niklas

2008-03-06 - Fridlevstad

Den stora Larsson-slakten


Kartan och banan

Den som lusläser resultaten från årets nattcup inser lätt att detta inte är någon rolig läsning. Magnus Larsson har redan vunnit totalen och dessutom har han två delsegrar. Som om inte detta skulle vara nog så har undertecknad inte slagit Larsson på mer än länge. Så, ikväll var det dax. Larsson skulle få åka hem gråtande efter ett förnedrande nederlag. Den stora Larsson-slakten kunde börja. Alla mot Larsson!

Enligt halvsäkra källor så var kvällens banor två år gamla och skulle ha sprungits på den tiden då snön låg mer än meterdjup och Dackes skoter var trasig. Nu skulle vi äntligen få se vad vi missade den gången nattcupen blev inställd.

Trots att jag inte tjuvstartade så fick jag en tvåmeterslucka i starten och då var det väl bara att trycka på. Ricke hade sagt att ett hårt tempo under lång tid skulle få Larsson på knä och jag kunde ju lika gärna ta första passet. Än fanns det trots allt lite spring kvar i benen. Luckan växte och in i skogen var det väl i stort sätt bara Emil Fager och jag kvar. Jag släppte om Fager och så var vi av med honom.

Ettan kunde plockas i solklar ledning, flera meter före David. Nu var dax för slingorna. Siffrorna var ritade med den svagast, svaga blåa färgen man kan tänka sig och eftersom kartan går mer i grönt än vitt så var det inte helt lätt att få ordning både på vilken slinga man skulle ta och åt vilket håll det var tänkt att man skulle springa. Men med en gammal och en ny lins så fick jag ihop det och började med den långa slingan, vilket även David gjorde, och Ricke och Fager och ... Hade inte Putte sagt att det skulle vara gaffling?

Första slingan gick som den skulle och efter 12 minuter var springet i benen slut, men det var ju inte så långt kvar. Bara två slingor till plus avslutningen.
Andra slingan kunde jag springa på Larsson rygg, så även denna gick bra. Nu var det bara den korta slingan i norr kvar. Fram till nu hade det gått som LOK-tåget, så troligtvis skulle jag vara först ut på avslutningen eller möjligtvis mycket nära täten. En sak som var säker var i alla fall att Larsson var ohjälpligt efter. Han hade en lång slinga kvar och jag en kort. He, he. Äntligen var Larsson krossad. F..n vad man är säker.

Sista problemet var åt vilket håll jag skulle springa sista slingan. Jag fick stanna och trycka kartan hårt mot ögenen, men en liten nia hittade jag och även en lite åtta som i.o.f.s. såg ut som en nolla, men, men. Mot åttan. Samma väg som på första slingan. Säker och i totalt mörket plockade jag åttan och drog mot mot nian. Passade på att kolla varshän jag skulle sen och hittade 12:an efter boet. Hmm, skumt. Om jag är vid nian och sen springer till boet så borde jag ju sen springa till 11:an och inte till 12:an. Nåt lurt är det nånstans. Efter att ha stått och funderat en halvtimme eller nåt sånt så insåg jag att åttan som såg ut som en nolla faktiskt var en nolla. Nollan som avslutar talet 10. Jag hade alltså börjat sista slingan åt fel håll. Aj, aj, aj, allt rasade samman. Den givna segern förbyttes i det förnedrande nederlaget som var vikt åt Larsson., men men. Det var väl vara att lulla vidare. Bort till nian och sen tillbaka till åttan/tian och tillslut till boet när ett ensamt lyse kom stapplande. Det visade sig vara Lasse "jag har varit sjuk och inte tränat på två veckor" Carlssson. Nu låg man inte bra till.

Till 13:de kunde man fega runt till höger på väg och stig, men varför då? Vägvalet var ju redan inritat, så som det alltid är. Svårt, knöligt, men med bra koll började jag närma mig kontrollen. Mitt i skogen, långt från kontrollen stod det en hel klunga med med vilsna löpare. Undrar vad de gör här, så långt från kontrollen? Tydligen hade ingen nån aning om nått. Själv hade jag full koll, men blev tyvärr lite störd av detta plötsliga sällskap så det tog lite väl många minuter innan kontrollen kunde hittas.

In mot 15:de räknade vi över vår klunga och kom fram till att Larsson var före och även David och Söderberg. Pallplaceringarna var alltså redan upptagna, men? Vad är det som glimmar till där borta till höger? Ett lyse starkt som solen och ett svagt lyse till? Aha! Söderberg och Larsson! Och se där till vänster, ett svagt lyse till, måste vara David. Coolt, nu är vi alla samlade igen. Jakten kan börja om!

Väl framme vid kontrollen visade det sig att vi inte riktigt hade koll på vilka vi var. Söderberg kom vi ikapp, men oxå Jon och inte Larsson. Lyset till vänster visade sig vara Lasse " jag har varit sjuk och inte tränat på två veckor" Carlsson och inte David. Abbans otur. Lasse hjälpte oss att hitta kontrollen. Vi tackade för hjälpen och lämnade honom sen kvar till gråvargarna.

Vid 18:de missade Jon reflexen med två meter och så var han diskad. Nu var det bara två flåsträckor kvar och tempot började skruvas upp av Ricke. Efter halva sträckan drog Ricke och alla andra ner åt höger på stigen. Nu dj..lar är det dax att avgöra. Sjäv fortsatte jag på det gamla, fina, lättlöpta hygget rakt fram. Tyvärr var jag inte just då på hygget utan körde rakt in i det mörkgröna. Många timmars grönområdetslöpning norr om Orionstugan med Berra gjorde att jag trots allt kunde hålla skaplig fart, så än fanns chansen på bronset kvar.
In mot kontrollen hade jag full koll, prickade av sista säkra, kollade kompassen en extragång och där hade jag kontrollsten. Tyvärr hade jag alla andra slumplöpare där oxå, med Ricke i täten och mitt ryck i grönområdet var resultatlöst.

Okey, sista kvar. En riktig köttarsträcka svagt utför. Inte mycket av värde att läsa på och Ricke spurtade slumpmässigt nerför sluttningen med alla tågets vagnar på släp. Emil Fager började dock se lite blek ut om nosen och hade svårt att haka på vagnen framför. Själv hoppades och trodde jag att Ricke skulle rasa ner för långt till höger så när vi väl kom fram till kontrollhöjden och det blev lite oroligt i ledet så var det bara att släpa sig uppför höjden och dra åt vänster. Nån tid att kolla på kompassen eller kartan fanns inte längre.
Whoom, plötsligt sken skogen upp som på dan och Söderberg forsade förbi. Turen var på hans sida och han tog sista nån meter före undertecknad. Wham, Söderberg flög över stigen och in i skogen. Tyvärr var hans lucka för liten och han såg att vi vek vänster på stigen.
Väl ute på vägen joggade jag mot mål och väntade in Ricke. Eftersom jag fick åka i hans fina bil hade jag lovat att lägga mig i spurten, vilket jag oxå mycket ädelt gjorde.

Väl i mål kom det bistra beskedet. Även David hade vikit ner sig och den stora Larsson-krossen slutade med att Larsson vann och alla vi andra fick åka hem gråtande. Men, men, nästa vecka går det vid Orionstugan och då dj..lar.

Tack till hela arrangörsstaben för en trevlig kväll i Fridlevstadsbushen. Ett tips till nästa år är dock att använda en röd penna för kontrollsiffrorna.

/Niklas

2008-02-28 - Saxemara

Kartan och banan

Stor dominans av undertecknad, men tyvärr under fel del av banan. Dessutom vill jag ge en stor ursäkt till Fredde för den miserable guidningen på slutet, men tyvärr är jag inte bättre än så.

Tack till mr Arrangör för en givande torsdagskväll, trots att man fick spendera åtskilliga timmar till att plocka taggar hur benen efteråt.

/Niklas

2008-02-21 - Augerum/Lösen

Kartan och banan

Molnigt, cirka 6 grader.

2008-02-14 - Ålabäck

Kartan och banan

Vilken kväll! Som gjord för nattcup.
Fina, omväxlande banor, mycket bush, ett par minusgrader, strålande månsken, helt stilla, ingen snö, inget gafflingselände, mer än mellan långa banan och mellanbanan, samt Orion som vakade över oss alla från en stjärnklar himmel. Kan det bli mycket bättre?

Inge hade alltså än en gång fått till det riktigt bra. Kul var det, men det hade kanske kunnat sluta lite lyckligare för undertecknad. Inledningen var dock lugn och fin. Tog rätt etta som löpare nummer två, strax efter Ricke, tillsammans med massor av mellanbanelöpare. Undrade lite vad de gjorde vi vår etta? Borde inte de hålla sig till sin egen etta?
Tvåan plockades i absolut tätplacering efter att Henrik Svilling spurtat in i ringen med den sanna säkerhetslooken hos den som inte har nån koll alls. Lite feglöpning hos Larsson mot trean och jag hamnade inne i klungan. Tryggt och säkert. Bara resten kvar. Passerade ett gigantiskt flyttblock in mot fyran. Hmm, inga sådana på kartan. Måste vara branthöjden och då ligger vi lite långt höger. Bara att vinkla vänster och dominera. Nu visade det sig att flyttblocket, modell större, var markerat på kartan som en fluglort, modell mindre.
Larsson, Fredrik och jag höll oss till vänster och alla andra var till höger och letade. Fast det är klart, efter ett tag försvann de alla och det vara bara Larsson och jag kvar. Larsson lyckades till slut läsa in sig på en bil som passerade tio meter nedanför honom och vi var åter på gång.

När vi lullade vidare strax efter mellanbanans löpare tänkte jag att det var läge att vara ärlig mot Larsson. Alla som har sett årets totalställning vet att det inte är rolig läsning. Larsson leder och han leder ganska överlägset. Inte bra, inte bra alls. Tanken var alltså att Berra skulle vinna, så som förra veckan. Själv hade jag tagit på mig uppgiften att finta och störa Larsson så mycket det gick. Dettta avslöjade jag alltså för Larsson, men han verkade inte så orolig även om taktiken än så länge funkade perfekt.

Ja, ja, bara resten kvar. Inge hade varnat för en otäck taggtråd efter femman, men nån sån såg jag aldrig. Dock såg jag en liten söt bäbistaggtråd som låg helt synligt och som låg lågt, på säkert avstånd från ädlare kroppsdelar. Nej, tacka vet jag taggtråden som Lasse inte varnade för förra veckan. Det är vad jag kallar en otäcking och då menar jag inte bara Lasse.

Långt efter täten, men i gott sällskap med mellanbanan drog Larsson och jag vidare. I backen upp mot soptippen stod Peter lutad mot ett träd och grät. Jag försökte putta honom uppför, men han var som fastgjuten och jag fick lämna honom åt gråvargarna. Istället hängde jag på Emil Olsson. Han var både lagom snabb och tillräckligt säker. Dessutom sprang han riktigt snyggt. Ja, det gick så pass bra att vi t.o.m. var ikapp täten vid nästa. Gött jobbat Emil. Bara resten kvar.

Så nu låg man i klungan igen och det kändes lite som på riktigt. Upp och ner, genom lite blött och genom lite grönt, upp på en liten kulle och iväg i bergets riktning, men stopp. Nu går det väl allt lite snett, eller? Jo visst gör det det. Jag vek alltså av i egen riktning och fick endast med mig två lysen. Troligen Emil Olsson och nån mer. Lugnt och fint in i ringen och där glimmade reflexen så som guld. Bra jobbat Niklas. F..n vad du är säker. Mörkt och ensamt. Nu måste det vara tätmörkret. Dax för nästa kontroll. Tog det lugnt och såg klungan irra runt lite till höger. He, he, jag fick den själv och luckan måste vara över minuten stor. Nu dj..lar.

Lite snett in mot åttan, men inte farligt. Uj, vad mycket lysen. Måste vara mellanbanan eftersom de kommer så långt från höger. Men, vad är detta? In mot kontrollen möter jag de som för två minuter sen var över en minut efter och nu är det jag som är en halvminut efter. Skumt, mycket skumt. Man kanske inte är så snabb som man tror ändå? Konstigt var det i alla fall. Ännu skummare blev det efter målgång då det visade sig att mellanbanan hade en egen kontroll och att denna faktiskt låg något till vänster om vår sjua.

Ja, ja, bara resten kvar. Lite oflyt och Larsson som inte vågade springa runt gjorde att vi kom lite på efterkälken. I alla fall, dax att dyka ner i Ålabäcks omöjliga norrsluttning. Här vet man att det ska gå dåligt och det gör det oxå alltid, men denna gången skulle det bli annat. Med Bertil Normans ord, Förenkla! Förläng!, som ett mantra hade jag full koll och dök ner tio meter till vänster om stenen. Skulle precis vika höger och hämta hem kontrollen då Larsson började yra något om att vi var för långt till höger. Okey, är det så han vill ha det så ska inte jag vara den som är den. Dax att ta tag i vår taktik igen. Egentligen onödigt eftersom de andra redan är före, men vi kan väl ge dem lite mer försprång, så iväg en runda till vänster och runt lite hit och dit. Tillslut var vi tebax och avverkade de kvarvarande tio metrarna som fattades förra gången. He, he, du Larsson, nu är du allt rökt.

Eftersom det som alla vet inte går att orientera på Ålabäcks norrslutning så sprang vi bara iväg lite hipp som happ och möttes strax av massor med lysen. Nej, nej, nej. Berra vad gör du? Dax att ta över. Upp på tå, fram med höften och hade jag inte trillat så hade jag varit i täten.

Resten var väl så där, lite trött, mycket dum i huvet, men med snyggt löpsteg och bra avslutning kunde jag lura Lasse fram och tillbaka över samma stenmur och till slut räckte det till en usel femteplats även om jag enligt mig själv så klart var den ende som tog sjuan och därför med lätthet kan betrakta mig som moralisk segrare.

/Niklas

2008-02-07 - Åby

Kartan och banan

Förväntningarna var högt uppskruvade inför årets höjdpunkt - nattcup på Åby. Nu var jag inte med förra året, men jag insåg före start att det inte skulle bli som förr. Frågan var om den nya kartan skulle göra det hela trevligare eller mesigare? Den gamla kartan hade dock en viss tjusning även om den kanske inte stämde på alla ställen, men en karta är ju bara en subjektiv beskrivning av verkligheten och vad är det som säger att min subjektiva världsbild är mera rätt än kartritarens? Är inte det en del av tjusningen med OL, detta att försöka tränga in i kartritarens psyke och se terrängen genom dennes ögon?

Denna kvällen var det i alla fall dax för "Gamla Sverige" att visa "Gamla Danmark" att svennar på jakt i mörkret inte är att leka med. Kvällen till ära hade vi svennar skrudat oss i våra bästa uniformer och David var utsett till hövding, mr number one, gängledare, härförare samt ledarlöpare. Kvällen var väl vald. Ni som sprungit i Linköping vet att Vidingsjöskogen runt LOK-stugan är extremt lik Åby om man tar bort elljusspåret, Vidingsjömassivet, övningsfältet, den öppna, lättlöpta skogen och stigarna. Slakten kunde börja!

Och visst började det bra. Vid ettan passerade vi som tvåa, trea, fyra samt femma och vid tvåan tror jag t.o.m. att vi höll täten totalt. Bra, bara resten kvar. Men ack, nu började gafflingstramset och vips sprack alla drömmar. Två slingor som var svåra, extremt svåra, bland det svåraste jag varit med om. Jag missade t.ex. boet med 13 meter andra gången och la knappt en minut. En liten sväng till blev det, men själv var jag ändock ganska nöjd. Skönt att springa ut i täten.

In mot nästa kontroll lystes dock skogen upp framför mig?! Hmm, skumt när man ligger i täten, men, men, jag la mig i klungan och började tänka på annat, vilket tydligen var en miss. Hur ska man kunna hitta runt om man inte ens kan lita på sina O-vänner?

I alla fall, efter ett gäng snurror och omvägar var det till slut bara en riktig kontroll kvar. Berra hade på nåt konstigt vis lyckats få en liten, liten lucka, Larsson och Anders hade fått kontakt igen och med Ricke blev vi alltså fem som skulle göra upp.
Berra hade tur och fick kontrollen, men hans bestämda steg avslöjade honom. Själv sprang jag bara efter Ricke och Larsson eftersom det verkade som att de såg när Berra tog kontrollen, men de sprang långt, långt bort. Inte kom väl Berra ända härifrån? Till slut hittade jag och Anders en sten och insåg att vi blivit totallurade av ett nytt, men mycket fegt knep. Ricke och Larsson hade tydligen tagit kontrollen utan att vi såg det. Det var i alla fall vad de sa, men säker kan man ju aldrig vara. Efter kontrolltagningen sprang de 90 grader fel. Troligen bara för att lura Anders och mig, vilket de i.o.f.s. lyckades med, men snyggt var det inte.

Resten var som uppgjort för oss snabblöpare. Endast en treradig taggtråd drog ner min ursinninga fart, men inte så länge. Dock var det jobbigt att springa i mål med 200 meter taggtråd i låren. Det är så mycket som fastnar och det blev tyngre och tyngre, men inte mer än att jag kunde krossa Anders. Okey, att han inte hade något lyse kan kanske ha påverkat lite, men det tror jag inte.

Så, hur gick det då i kampen? Erik bröt, Emils lampa slocknade, Davids lampa gick sönder, Anton dök aldrig upp och själv hade jag svårt med den nya kartan, men nära var det i alla fall, eller kanske inte.

Tack i alla fall till Lasse för en fin utmaning. Kanske lite kort, men mycket, mycket bra.

/Niklas

2008-01-31 - Färskesjön

Kartan och banan

Väderguden bjöd på mörker, värme och blåst.
Orionguden bjöd på rak, fin, klassisk nattcupsbana, dock i sprintformatet 6,9 km. Gunnar dillade nåt om nån bäck som inte gick att ta sig över, men det finns många nattcupsbevis på att om man inte kan komma över sin bäck så kan man ju alltid hoppa över halva och sen simma resten. Ricke har ju t.o.m. simmat över en vändplan en gång och den riktige Johan Håkansson simmade under isen vid Trehörningen trots att det nog var 15 minus i luften. Dessutom kunde det väl inte vara så mycket vatten runt Färskesjön, eller? Detta är ju erkänt torra, snabba marker med mest enbuskar och berghällar. Men efter att ha sprungit med vatten till knäna på berghäll efter berghäll så är det väl bara att erkänna att det nog var ganska blött ändå.
I alla fall, sprint-bana betyder att det gäller att gå upp på tå tidigt och när jag passerade startpunkten först så var väl det hela i stort sätt avgjort. Dock fanns det andra som tyckte olika.

Regerande mästaren Emil hade tydligen fått en del kritik förra veckan för passiv löpning och klen orientering. Av detta syntes denna kvällen intet. Emil dominerade grymt och hade länge en lucka på 50 - 100 meter där han plockade kontrollerna i värsta Vagnisklass. Så ska det se ut Emil, synd bara att du ännu inte har rutinen att förstå att det är från sista till mål som det hela avgörs.
En som dock tydligen gillar raka, gafflingsfri banor verkar vara Magnus Larsson. Denna kvällen låg han osynlig mitt i klungan och bidade sin tid som en gammelgädda i vassen. Vid sista hade han dock tydligen fått nog, tryckte fram höften, gled upp på tå och spurtade ner allt och alla. Snyggt gjort Larsson.

I övrigt finns väl inte så mycket att säga. Det var som sagt klassisk, rättvis nattcup där vi sprang i en härlig gemenskap och där nån ibland hade tio sekunders lucka och strax därefter var 20 sekunder efter. Precis som det ju ska vara alltså. Gemensamt, musigt och bara härligt. Så pass härligt att Emil Olsson passade på att springa långa banan trots att han var anmäld på mellanbanan. Nästa vecka Emil så kan du anmäla dig på långa banan så får du t.o.m. alla kontrollerna inritade.

Enda missödet denna kvällen för mig var att min hemmagjorda sele gick sönder vid sexan och jag fick stanna en stund för att försöka laga den. Till slut gav jag dock upp och sprang resten av banan med batteriet i handen. Visst är det typiskt, här har selen hållit perfekt i 15 år och sen går den bara sönder. Förklara det den som kan. Det är ungefär som det var för en gammal antagonist som jag tränade en del med förra årtusendet. En höst fick han ont i hälsenan och tyckte att det var extremt orättvist eller som han själv sa: "Här har man tränat två pass om dan i tre måndader och så blir man skadad. Det är ju typiskt.".

Det var allt för denna gången. Än en gång tack till Gunnar och hela hans arrangörsstab. Detta får ni gärna göra om.
/Niklas

2008-01-10 - Knösö

Kvällens segrare önskade sig tillbaka till tiden då vi la ut banorna på hemsidan så nu har jag gjort det.
Kartan och banan
Men man kan ju undra varför. Johan borde väl ha fått med sig sin egen karta hem?!

Stort tack i alla fall till Bengt för den superba nattcupen. Kanske lite kort, men fantastikt bra och roligt.

Å så en varning till Emil. När man spurtar mot nån som är sämre så ska man helt rätt rycka sönder denne så snart som möjligt, men man kan sen inte sluta springa. Hade jag lyckats bättre med min knuff i sista kurvan så hade du först fått bita i berghällen och sen i det sura.

/Niklas

2007-12-06 - Höga Sand

Kartan och banan

2007-03-08 - Bastasjö V

Okey Bosse, här kommer en rapport från den mörka skogen.

Trots att det var skapligt mörkt och tät dimma kvart över sex så tyckte inte Henrik att det var mörkt nog, så som adrenalin-stinna kapplöpningshästar for vi runt Bastasjöstugan i ytterligare en kvart. Stämingen var laddad och Emil var så uppvriden att han, när det väl var dax, inte ens lyckades ta rätt karta. Det blev en hel del hånande och tal om fegis och klenis i vår mysiga fyrmannaklunga på väg mot ettan när Larsson insåg att Emil inte var med. Inom oss hoppades vi väl alla att Emil hade hakat på fel klunga och var ohjälpligt sist.

Redan efter 30 sekunders löpning hade jag skaffat mig en lucka, genom ett fantastiskt vägval över parkeringen. Jag får väl erkänna att vilda tankar på seger, ära och berömelse for runt i mitt huvud, men efter ca 1,5 minuts löpning tog Rickard brutalt död på alla sådana tankar.

Annars var jag redan vid start nöjd och kvällens mål var uppfyllt. Jag hade fått med mig både kläder och utrustning, ja jag kunde t.o.m. låna ut en kompass. Tidigare under vintern har jag glömt pannlampan en gång, batteriet en annan gång, kompassen en gång, supertröjan en gång och selen en gång, men efter 11 deltävlingar börjar man nu få rutin.

På väg mot ettan gick det sakta och fint. Ricke missade kontrollen med knappt en halv meter och verkade helt förvirrad när vi fortsatte mot tvåan, men snart var han i kapp och efter ett fegt vägval runt ett grönområde hade han och David fått en liten lucka. Larsson och jag gick skuldra mot skuldra upp på tå och var snart ikapp, men okey, att Ricke stannade och pissade kanske hjälpte till. Annars skulle det visa sig att feglöpning skulle bli kvällens tema.

Före start såg det riktigt illa ut då Magnus Larsson ledde totalt och det skulle ju inte se snyggt ut om han vann totalt. Ricke behövde vinna och helst skulle han behöva hjälp. Vi bestämde att kvällens mål var att rätta till detta, så när jag tagit fyran ovanför en brant och hörde ett skrik och en duns så förstod jag att David hade börjar agera. Pang och Larsson for nerför branten. Bra jobbat David!
Tyvärr var Larsson snart ikapp, ja t.o.m. ganska långt före, men det var långt kvar även om banan såg kort ut.

In mot åttan hade David och jag på nåt mystiskt sätt kommer på efterkälken, men ut mot nian kom Larsson från andra hållet. På ett snyggt och sportsligt sätt fick vi med honom bort från åttan, men efter ett tag mesade jag ur och frågade vilken kontroll han skulle till. Åttan sa Larsson, inte vi sa jag och så var vi av med honom. Kvällen såg ut att bli en uppvisning i lagarbete, men tyvärr var det fortfarande långt kvar.

Ut från tian matade David och jag på under strecket, precis som man ska, natt-OL enligt skolboken. Förenkla, förläng och följ strecket. Så har man ju gjort i alla tider. I alla fall sedan Bertil Normans dagar. Det var en aning knöligt när vi balanserade på mängder av röjd sly, men man kunde faktiskt ibland skymta marken nedanför. Fast okey, varje steg var väl inte på tå. Får väl erkänna att hälen nån gång då och då sjönk ner bland slyn. I alla fall, när vi väl kom ut på ängen så kom det ett feglyse på vägen?! Att bara komma på nåt sånt? Givetvis var det Larsson som körde med fula trix, så nu var vi ihop igen. Ricke var dock före.

Okey, nästa kontroll, dax för nästa feglöpning från Larsson. Stig runt grönområdet när man kunde, kanske inte springa, men i alla fall gå och krypa, kanske inte rakt, men i alla fall igenom. Inte snyggt och inte snällt mot banläggar-Henrik. Nu när Henrik hade ansträngt sig och ritat streck mellan kontrollerna så antar jag att han förväntar sig att man ska följa dem. Varför ska man annars dra streck?

Slut på det roliga alltså, trodde jag, men strax före sista kontrollen kom David susande och korsade min väg, eller rättare sagt, mitt kalhygge. Våra transportbanor bildade ett perfekt symetriskt kryss mitt ute i det mörka mörkret till ingen nytta och till ingen glädje utom för mig, även om det innebar att jag fick avverka en långspurt. Det blev hårt då jag endast hade 500 meters försprång ut på ängen, men en avslutning i gammal god stil fixade bronset och Emil måste nu prestera sitt yttersta i de två avslutande deltävlingarna för att inte få stryk av en H40.

/Niklas

2006-12-07 - Höga Sand

Varmt, skönt, mörkt och snabbsprunget i sanden.

Tack, sa Niklas

2006-03-23 - Orionstugan

Det blev en bra avslutning, jag hade lagt långsträckor, vägval på väg stig.
Kort sträckor genom snö, några gick på vägvalen till 1.a 1200 meter väg stig.
Granis valde vänster och kent O fick 300 meter snöplumsning.

Med vänlig hälsning Gunnar Johansson

2006-03-16 - Bastasjö V

.

2006-03-02 - Nättraby

Fint snöväder, gott kaffe och damfotbollsträning att titta på. Kan det bli bättre?

/Niklas

2006-02-23 - Bastasjö Ö

Karta och bana

Granis bjöd på en riktigt lurig gaffling vid ettan och det var många som fick åka hem gråtande.

2006-02-16 - Dackestugan

Verkade som att det var skapligt jobbigt. Tur man var hemma och pillade naveln.

/Niklas

2006-02-09 - Åby

Karta 1, 2 och 3
Karta 4 och 5
Karta 6 och 7

Snacka gediget arrangemang!

Mange tack Lasse.

/Niklas

2006-02-02 - Nättraby/Skärva

Än en gång, mange tack!

Bra karta och i stort sätt barmark, men ack så jobbigt. Kanske dags att börja träna igen?

/Niklas

2006-01-26 - Rosenholm

Mange tack till Johan som släpade sig ut i snön och hängde ut kontrollerna trots att barna var sjuka där hemma.
Troligen också tack till Johans vackra fru som gjorde detta möjligt.

Själv var jag tvungen att lämna WO p.g.a. klen mage, men nästa vecka då…

/Niklas

2006-01-19 - Strömsberg

Uj, uj, uj, va jobbigt. Längsta segertiden genom tiderna. Men med tanke på att banan faktiskt var hela 8,6 km så var det kanske inte så konstigt.

Det skilde bara 16 sekunder till slut så det blev en kamp man mot man, men de första 105 minuterna var det en kamp man mot naturen, kung Bore samt banläggaren.

Det var jobbigt och långt. Så pass långt att hela långa banans startfält fick problem med lyset. Granis på väg till ettan och jag på väg till nästsista.

Startpersonalen var lurig och ställde inte upp oss vid startpunkten. Detta skapade stor förvirring, särskilt bland mellanbanans löpare. Själv dominerade man rätt kraftigt och hade en stor lucka redan vid startpunkten. Detta berodde dock mest på tur, men det ska man kanske inte nämna. Dock gick jag kraftigt i banläggarns första fälla. Långa banan hade en egen etta och jag var så pass nära att jag såg kontrollpunkten, men blev väldigt osäker när resten av startfälten forsade fram på annat håll. När jag till slut hittade kontrollen så var det mörkt och inga spår i snön. Aha, Granis tog fel etta. Gött, nu kan man lulla hem ännu en seger. Vad jag inte visste var att Granis hade vänt tillbaka in i depån för batteribyte och var därför inte före mig utan efter.

Många slingor var det och vid sista boet så var det bara Granis och jag som skulle springa dessa. En slinga var att spåra. Ganska rättvisst alltså, men Granis lömska taktik kom nu fram. Vid varje kontroll sprang han ut minst 90 grader fel och hur jag än försökte så gick det bara inte att följa hans spår så snett. Jag fick alltså spåra stora delar av hans slinga oxå.

Efter lite otur på slutet så var både mina ben och mitt batteri slut. Med förra årets deltävling i Fridlevstad i färskt minne, där jag till slut fick bryta för att jag inte ens såg marken, så gällde det alltså att försöka springa med släckt lampa så mycket som möjligt. Ett brutalt runtvägval till nästsista gjorde att jag kunde springa stora delar på väg och åker. Det gjorde oxå att Granis dök upp vid kontrollen. Vem som kom ikapp vem lyckades vi aldrig reda ut, men det var nog Granis som var ikapp mig. Granis frågade om jag kunde skänka honom segern och lovade mig både det ena och det andra. Tyvärr, för Granis, så var det inget som lockade och vi fick ladda inför spurten. Eftersom det var nerförsbacke till sista så var bra läge för ännu en nerförsspurtseger. Upp på tå och Granis gav upp. Så lätt, så lätt, inte i kroppen men segern.

Stort tack till den tålmodiga arrangörsstaben som orkade stå och vänta och tack för glöggen. Den värmde.

/Niklas

2006-01-12 - Vassaslätt

Karta och bana

Gunnar var kung som skottade fram en parkering. Mange tack Gunnar.
Johan var prins som fixade de grymt svåra banorna.
Berra var kvällens starkaste spårlöpare.
Själv var jag som vanligt kvällens OL-teknik-kung.
Och Jon gjorde den mest meningslösa spurten.

Annars så var det en otroligt fin, men kort deltävling. Grymt svårt i början och grymt mycket spår på slutet.

Taktiken för kvällen var att ligga bakom och vänta ut övriga löpares misstag. Taktiken höll ca 300 meter. Ut från ettan blev det ett eget spår. Aj, aj, aj, att man aldrig lär sig. Var i alla fall trea vid tvåan, men det kostade lite kraft.

Till trean var det lite längre och svårt, mycket svårt. Ner på ängen kämpade jag på i Berras jättespår, men sen kunde jag bara inte följa med längre. Man kan inte gå på chans så pass långt, min OL-teknik klara inte sånt. Eget spår igen alltså. När jag närmade mig kontrollområdet så dök Berras spår upp i exakt rätt riktning, men strax före kontrollen vek de av och jag kunde hämta hem trean i lugn och ro.

Genom resten av de orörda markerna fick man skärpa sig rejält. Vid sexan försökte jag t.o.m. styra upp genom att ge lite tips till övriga löpare, men resultatet blev bara att Erik fladdrade iväg åt ett helt annat håll. Du ska veta Erik att i Orion kör vi inte med lika fula knep som man gör i IKHP. Om jag säger att vi ska längre fram så ska vi med största sannolikhet längre fram. Inte tillbaka igen.

Efter sexan var det slut på det roliga och vi kom in på mellanbanans spår. Eftersom jag visste att Anders var med så var det bara att kliva ner i spåret och koppla bort alla tankar.

Berra seglade iväg och Jon låg på behörigt avstånd 15 meter bakom. Alltså var det en ren formalitet att hämta hem andraplatsen, trodde jag, men Jon hade visst andra planer. Efter sista kontrollen så var han plötsligt inte längre 15 meter bakom utan 15 centimeter bakom. Nej nu dj..lar! Efter att ha fått stryk av Tobias i en nerförsspurt en gång vid Alljungen trots att jag knuffade honom så att han stöp i backen och studsade på bröstet och upp igen så skulle detta aldrig mer få hända. Eftersom Jon låg bakom så var det svårt att fälla honom, men mina ben var så pass trötta att de inte kunde bromsa så det blev full fart ner till Gunnar i minibussen. Så nu vet du det Jon, försök inget mer sånt.

/Niklas

2006-01-05 - Vemöparken

Ett skapligt stort startfält vågade sig denna gång till start även på långa banan. Nästa som i fornstora dar.

Banan bjöd på ett par luringar, men oxå en hel del stig och väglöpning. Passade en otränad kropp perfekt.

Putte drog villigt hela första slingan, men syntes sen inte till något mer.

Berra och Jon var ädla och tog kontrollerna flera gånger. Det är helt riktigt gjort. Tycker man banan är för kort så tjänar det inte med att klaga. Det är bättre att förlänga den själv.

Johan tyckte däremot nog att banan var för lång efter att ha lagt in en långspurt fram till sista kartbytet. Kanske inte så smart.

Själv hängde jag med ganska bra tack vara min eminenta OL-teknik och in mot sista kändes det bra att kunna krossa snabbspringaren Johan. Tänkte jag och la bort ett par minuter på sista. Snacka om juniortakter. Undrar när man ska lära sig?

Annars så var det stora problemet var jag skulle byta om. På jobbet blev jag utslängd klockan fem eftersom man skulle stänga av strömmen. Inga problem, bara att knalla upp till biblioteket, men icke. Där var det stängt och ute var det snålblåst, minusgrader och snöyra. Okey, i Konserthuset borde det vara varmt och skönt och det var det säkert, men även där var det stängt. Tog istället en runda på Åhlens bokavdelning och kom sen på den briljanta idén att kolla toaletten på torget. Vilket ställe!!! Plusgrader, torrt och ett skörbord att lägga grejjerna på. Rekommenderas å det varmaste.

Tyvärr glömde jag batteriselen hemma och fick springa med batteriet i handen, men det gick det oxå.

Stort tack till Bengt och hans medhjälpare

/Niklas

2005-12-15 - Johannishus

Karta och bana

Oj, oj, oj, vilket lopp. Direkt ur skolboken, men okey, det blev ett par tiosekundersbommar på första slingan när Granis stirrade till det. Resten var dock perfekt genomfört.
Annars blev största missen vid starten då mr Banläggare hade glömt att skriva ut första slingans kontrollnummer och jag fick gå in i depå för att få det hela förklarat.

I övrigt var det en strålande kväll. Ett par minusgrader, gafflade banor, torrt och snabbt, månsken och en underbar terräng med blekingemått mätt. Kan det bli bättre? Denna karta som så många gånger tidigare varit min Akilleshäl blev på nytt min vän.

Stort tack Kenneth, du behåller din plats bland elitnattcupsarrangörerna även detta år.

Vi ses ett annat år.

/Niklas

2005-12-08 - Augerum/Lösen

Gamla kända hemmamarker, ännu kortare bana och med en seger i bagaget. Kunde oddsen för ännu en seger bli mycket bättre? Ja faktiskt!? Även denna kväll gick i mesarnas tecken och även denna vecka blev vi bara två riktiga nattcupslöpare. Undertecknad och Fredrik P. Tack Fredrik!

Gafflade banor med slingor. Undrar hur stor sannolikheten är att Fredrik och jag råkar få samma gaffel?

I alla fall så fick man med detta lite sällskap då mellanbanan hade två av våra tre slingor. Jag fick faktiskt äran att springa dessa tillsammans med mellanbanans segrare. Snacka om ära!

Min taktik denna vecka var att försöka springa så uselt på slingorna att man skulle lyckas locka över nån till långa banan nästa vecka. Taktiken följdes perfekt så nu är det bara att vänta och se vad som händer nästa vecka.

Efter en minst sagt usel inledning på de två första slingorna så blev jag äntligen ensam. Dags att börja orientera som vanligt tänkte jag och spikade första ensamma kontrollen. Så går det när man får sköta det själv. Ska det bli bra så får man göra det själv for genom skallen och kvällens största bom kom som amen i kyrkan.

Resten gick dock som tåget och vid kvällens lurigaste kontroll kom också kvällens spik. En sån man bara gör när ingenting står på spel, eller som Torsten Hansson hade sagt: En riktig rå-tur. Vad Torsten än säger så hade detta inget med tur att göra. Spiken var så grym att även om jag hade haft stelopererad nacke och endast tittat genom ett sugrör så hade jag sett reflexen. Så gör en mästare, tänkte jag och gick in i väggen efter 65 minuter.

Roligt var det i alla fall och nu är det bevisat att träning är överskattat.

Mange tack!
/Niklas

2005-12-01 - Ålabäck

Karta och bana

Äntligen tebax i mörkret, denna gången dock omgiven mest av mesar. Vars hän tog alla riktiga nattcupslöpare vägen och var är Mini? Trots att banan var kortare än en ordinär mellanbana så fegades det friskt.

Men, men, ensam är stark och Jon var ju faktiskt också med. Bättre än nånsin? Själv var jag nog sämre än nånsin, men en nattcup är en nattcup är en nattcup.

Inge G bjöd i alla fall på en härlig bana, så svårt var det och mörkt var det och ensamt blev det. Eftersom vi fick stå i andra ledet vid start så var det ingen trängsel. Försökte ge Jon en armbåge, men han var för snabb. Vid ettan var Måsse först (?!) och vid tvåan var Larsson först. Med detta kvalar de in till långa banan till nästa vecka. Grattis till er båda.

Mot trean sprang jag och funderade lite på hur jag skulle lägga upp taktiken. Skulle jag försöka rycka så snart som möjligt eller skulle jag försöka få sällskap med Jon? Att rycka tidigt skulle öka segerchanserna, men det skulle bli mycket ensamt. Att springa med Jon skulle ju bli roligare, men jag skulle nog få svårt att kunna knäcka honom i backen upp till mål. När jag funderat färdigt var jag plötsligt ensam. Tog trean och sen var det ensamt i stort sätt hela kvällen. Träffade dock Måsse på slutet och vi hade sällskap in i mål. Eftersom vi sprang lika fort och var ute lika länge så kan du lika gärna springa den riktiga nattcupen nästa vecka Måsse.

Tack för en underbar torsdagskväll.
/Niklas

2005-03-21 - Häljarum

Slutet gott, allting gott!

Snön var i stort sätt heltäckande, men bitvis hård nog för att vara löpbar.
Lätt var det inte, men inte heller speciellt trångt i skogen. Ännu en ensam nattcupskväll, men vad gör det när man bjuds på sådan perfekt orientering?

Nu återstår det bara värme, sol, barmark, ljus och annan skit, men om mindre än 9 månader så är vi väl tebax, eller?

Kartan och banan

/Niklas

2005-03-16 - Bastasjö Ö

Snö, dimma och gafflade banor. Kan det bli bättre, roligare eller mer ensamt?

Tyvärr behövde man inte trängas. Varken i skogen, på startlinjen eller i bastun. Alla krakar som satt hemma och pillade naveln: Kom ihåg att smärta är bara vekhet som lämnar kroppen.

Kartan och banan

/Niklas

2005-03-09 - Strömsberg

En härligt kallt vårkväll i den ljuva blekingebushen. Kan det bli bättre? Visst var det lite vitt på marken, men inte värre än att man kunde susa runt de 6,1 kilometrarna på strax över 88 minuter. Lätt och pigg, upp på tå och fram med höften.

Trots att det var sprintbana blev det väldigt utspritt, men det var väl den luriga vägvalssträckan till nian som fällde avgörande. Som så ofta förr så var det den rakaste vägen som var kortast. Två tappra ynglingar lyckades t.o.m. spräcka tvåtimmarsvallen. Inte illa på 6,1 km. Tyvärr räckte det inte till en plats på topp-10-längsta tiderna, men bra nära. Bättre lycka nästa gång och om inte banläggarn hade kortat ner banan från 11 till 6 km så…

Nästa vecka blir det Bastasjö igen. Skönt att få springa lite i skidspåren igen.

Ja just det ja. Patrik! Om du åker till Hässlegården nästa vecka och svänger vänster, trots att vägen svänger höger, där det står en skylt med texten Bastasjöstugan och sen åker tills vägen tar slut så ska jag hjälpa dig sista biten fram. Okey?

Kartan och banan

/Niklas

2005-03-02 - Bastasjö V

Kartan och banan

/Niklas

2005-02-23 - Vassaslätt

Kartan och banan

/Niklas

2005-02-16 - Ålabäck

Snöigt, tungsprunget och bra.

Mange tack till Inge som hjältemodigt stod och frös medan vi lekte i snön.

Kartan och banan

/Niklas

2005-02-09 - Åby

Kartan och banan

/Niklas

2005-02-04 - Åhus-Furuboda

Uj, uj, uj!
Världscup i nattcup. Coolt!

2005-02-02 - Aspö

Kartan och banan

/Niklas

2005-01-26 - Rosenholm

Så där ja! Tvåa nya batterier, nya våtsockor, ny tejp och de gamla hederliga linserna. Kan det bli bättre?

Kartan och banan

/Niklas

2005-01-19 - Fridlevstad

Oj, oj, oj vad mörkt och oj, oj,oj vad somliga har tur medan andra har ett otursgränsvärde som går mot oändligheten.

En gedigen bana var det i alla fall trots att herr banläggare hade kortat ner den med ett par km. En bana för riktiga män. Se bara vilka som gick runt och vilka som bröt. En resultatlista som verkligen speglar verkligheten.

Segrartiden var den längsta genom tiderna med 7 minuters marginal och alla som gick runt, utom segraren, gick in på topp 50 längsta tiderna. Tur man bröt så att man inte hamnade på den listan..

Nästa gång blir det nytt batteri, nya linser och en ny plats, då…

Kartan och banan

/Niklas

2005-01-12 - Gisslevik

Och så var man tillbaka på jorden igen och landningen var något omjuk. Min dröm i natt om hur jag tillsammans med Yuri och Micha vann OS-guld i Sprint-OL-kavle hade ganska lite med kvällens uppvaknande att göra.

Det finns fysisk överlägsenhet, typ Vagnis. Sen så finns det det som vi väl alla strävar mot - teknisk överlägsenhet. Det finns också de som har en skaplig teknisk förmåga, typ Hogan och Ricke i kväll. Till det så finns det alla andra vanliga klåpare plus de riktigt kassa. Men sen så finns det också undertecknads prestation, eller kanske snarare brist på prestation, denna vackra januarikväll. Att jag råkade ramla in som trea hade nog mer med en grym tur att göra än med något annat. Visst, på vissa ställen kan man ju skylla på kartan. Enligt herr Larsson så är det visst Granis som har rekat området runt nian och utan att överdriva så kan man väl säga att vi inte rikigt är överens du och jag Granis, men det har vi väl aldrig varit. Okey, jag chansade ganska kraftigt in mot nian, men ändå.

Nu har jag givetvis massor med saker att skylla på, men vem har inte det efter en kväll i mörkret på Gisslevik? Trevligt var det i alla fall och terrängen är ju som den är, men visst var det härligt med en lång, lång vägsträcka till ettan och visst var det ännu trevligare att inte Vagnis var med på denna trevliga vägsträcka.

Tack i alla fall till Mats som bjöd på en bana som långt överskred min förmåga och grattis till Hogan som direkt efter julledigheten visade vem som är vem. Nu hade han ju Ricke med sig större delen av banan så det blev nog inget fusk denna gången. Själv höll jag i alla fall min svit på trea - etta - trea - etta - trea, så nästa vecka blir det nog trevligt igen. Ricke höll också sin svit med andraplaceringar.

Kartan och banan

/Niklas

2005-01-05 - Vemöparken

Tack Bengt!
Äntligen en så pass bra bana att det blev en värdig och rättvis segrare?!

Kartan och banan

/Niklas

2004-12-15 - Persmåla

Den sanne nattkungen har sagt sitt och tackar för sig!

Att Vagnis är den ende som kan kalla sig nattkung råder det väl ingen tvekan om. Räknar man ihop antalet delsegrar i nattcupen för tvåan, trean och fyran i totalen så har Vagnis ändå en mer. Snacka om utklassning.
Som den nattkung han är så avslutade han sin nattkarriär på topp. Jag försökte hetsa honom strax före start och undrade om han skulle sluta som en vinnare eller som en föredetting. Svaret blev att om han skulle få stryk i kväll så skulle han komma tillbaka en gång till. Hemska tider?! Nu blev det som vanligt, men var det en bjudseger från vår sida?

Annars kan man lugnt säga att det var mörkt, mycket mörkt, men ack så trevligt. Varm saft, pepparkakor och lussebullar är mums. Granis hade utlovat långa och tuffa banor så man blev lite fundersam när man fick banan. Såg den inte lite fjolligt kort ut? Mycket riktigt så fick man en karta till och de planerade 1,5 timmarna blev utförda. Skönt!

Granis var även lite lurig och hade lagt långa banans trea som korta banans etta. Långa banans etta och två låg dock ganska så nära och Granis tanke var nog att lura med nån från korta banan. Nu var det väl bara volleybollspelaren som kom fel, men så sprang han ju också fel bana. I alla fall så blev det ett härligt kaos med lampor i hela skogen och löpare som sprang åt alla möjliga konstiga håll.

Själv kände jag mig faktiskt ganska så pigg i benen efter 1,5 års svacka så nu skulle det springas. Bäst att försöka komma själv så snart som möjligt. Till ettan lät vi herr Larsson springa först för det är ju skönt att få en lugn, fin och säker start. Till tvåan sprang vi gemensamt och där var man först. Likaså till trean. Dags att springa själv. Rundade ensam vänster till fyran och var plötsligt sist i kön. Till femman var det gemensam löpning och även denna plockade man först. Dags att springa själv igen. Rundade åter vänster och blev återigen sist. Kanske borde man lägga om taktik? Men, icke. Försökte springa själv igen vilket resulterade i att jag kom till 10:an strax efter Hogan vilket kanske inte var så farligt. Problemet var bara att han redan hade varit vid 9:an, men det hade inte jag. Rats och otur, otur. Nu var det bara att hoppas på att det var en slinga till för denna slingan började närma sig slutet oroväckande fort.

Ut på andra slingan kom jag ikapp Hogan igen och vi tog ettan skapligt snabbt. En viss osäkerhet började dock sprida sig i vår lilla tvåmannaklunga. Var vi verkligen rätt? Jag tyckte att jag kände igen mig och kontrollen kom lite väl tidigt. Jojjemensan, Nu var vid den gamla förhatliga nian från första slingan. Jag säger ungefär som Emil i Lönneberga säger om sockerdrickan, när man vill hitta den så kan man inte och när man inte vill hitta den så hittar man den. Är det rättvist?

Vi vände i alla fall tillbaka och lyckades reda ut det hela. Nu var det dags för långsträcka. Skulle vi ha nån chans att komma ikapp så var det bara rakt på som gällde. Att Ricke och Vagnis skulle fega runt var väl rätt så klart. Jag tog alltså täten och Hogan tassade på bakom. Jag trodde att vi var överens om att jag skulle hålla farten och att Hogan skulle sköta orienteringen. En gammal beprövad taktik. Hogan var tyst så vi sprang nog ganska så rätt. Visst, jag kollade både på kartan och kompassen lite då och då, men fick väl inte ihop det något vidare. Hogan fortsatte att vara tyst och till slut var det dags för honom att leda in oss mot kontrollen, men icke. Han såg ut som ett större fån än vanligt och när jag till slut hade lyckats hitta kontrollen så sa vi att med denna farten så är nog herr Larsson snart ikapp. Blink, blink. Där var ett lyse och visst var det Larsson. Lika pålitlig som vanligt.

Resten av banan gick i kända marker så vi gled mycket snyggt fram på djurstigar och andra fina stråk. Det bjuder jag på Hogan, men kom ihåg att det är bättre att måla lister än att att springa 1,5 timme i skogen på en tisdag. Det är dock ännu bättre att kolla på TV.

Kartan och banan

/Niklas

2004-12-08 - Dackestugan

När katten är borta dansar råttorna på bordet. Frågan var alltså vem som skulle vara bäst av looserlöparna nu när Vagnis så ädelt avstod.

Putte stod som banläggare och hade, efter hot från en något otränad herr Larsson, kortat ner banan med 2 km. Trots det blev det 10,9 km kvar för oss att försöka avverka. Och avverkat var precis vad det var i de gröna skogarna runt Dackestugan. Kartan var dock i nyaste laget och ritad med precision av mr Kajsajuntti. Det var med andra ord en mängd karttecken att hålla reda på. Inte blev det lättare av att Putte bjöd på gafflade banor. Gafflingen var dock av den snällare karaktären och bestod av tre slingor som man fick ta i valfri ordning och åt valfritt håll. Med lite bättre samordning så hade det kunnat bli en normal rakbana. Nu blev det inte precis så för när vi kom till boet första gången sprang alla åt olika håll. En väldigt ensam kväll hade börjat.

Starten togs annars av mellanbanans löpare som for iväg i rena Vagnisfarten. Kanske hade ingen informerat dem om att nattkungen inte var med. Ricke och jag tog det dock lite lugnare och i närheten av ettan hade de flesta samlat sig i en liten klump 100 meter väster om kontrollen. Undrar varför tänkte vi och tog ettan. Vid boet delade vi som sagt upp oss och ut på den sista gafflade slingan kom Ricke strax efter mig. Trots att jag gick upp på tå och tryckte fram höften var han snabbt ikapp. Hans löparskor visade överlägsen klass på elljusspåret och min 5-sekunderslucka var tilltäppt. Istället försökte jag håna honom och kallade honom fegis som sprang slingan åt samma håll som jag. Dock helt lönlöst. Eftersom vi började närma oss slutet av banan, det var ju bara lite drygt en timmes löpning kvar, så fick jag försöka något annat. Jag släppte upp honom i täten in mot slingans sista kontroll och så var man själv igen. Skönt, bara resten kvar.

Jag lullade på lite fint och det var ensamt och mörkt. Dock inte lika mörkt som förra veckan. Med hjälp av upplevelsebaserad inlärning hade jag lärt mig att man ska ladda sina batterier minst en meter över golvet. Ella spelade oskyldig när jag konfronterade henne med fakta. Tänkt vad snabbt de lär sig de små liven. Bara 1,5 år gammal och redan så slipad.

Som sagt, mörkt var det och ensamt var det. Undrar hur man ligger till. Ricke var bakom, det visste jag. Herr Larsson hade klagat på otränhet och borde vara efter. Sjökan spelar ju bara volleyboll så han var med säkerhet bakom. Med tanke på att terrängen var mer än typiskt blekingsk så var det mer än osannolikt att noviserna Erik och Emil var före. Då var det mera troligt att de redan hade brutit. Kvar var alltså Hogan. Lömsk som han är så var det svårt att veta. Jag kollade först med Owe och lite senare även med Johan. Ingen hade sett till Hogan. Det hela kändes ganska bra. Visst, Rickes lampa blinkade till bakom mig några gånger, men inte närmare att man efter 1,5 timmes sololöpning kunde ta hem ännu en seger. Skönt! Det var ju ett tag sen senast.

Nu är man t.o.m. ikapp Tobias i antalet delsegrar. Det tog kanske lite väl många år, men det är ju inte mitt fel utan det är snarare Vagnis som är den onde.

Nästa vecka är det Persmåla och då blir nog terrängen snäppet värre. Ni som inte tror att det är möjligt, dyk upp nästa vecka och se själva. Till dess kan man kalla sig nattcupskung för en vecka!!!

Kartan och banan

/Niklas

2004-12-02 - Johannishus

Så var vi äntligen igång igen!

Vagnis vann som vanligt, men det ska nog snart bli slut på det. Kan man inte få stopp på honom rent sportsligt så finns det ju andra sätt.

Själv var jag sänkt efter en kort tids magsjuka och dessutom så ville inte lampan vara med hela banan. Jag hade räknat med att ha en sluttid på 59:59 och det var kanske dumt att berätta det för min lampa. Bättre lycka nästa gång.

Henrik försökte fuska, men samvetet svek honom och han lämnade in en protest mot sig själv.

Emil Fager imponerade stort och drog runt långa banan. Det är bra, mer sånt. Inte helt oväntat så kom han i mål tillsammans med herr Larsson, men vem som hade fått hjälp av vem är ju lätt att räkna ut då Emil var klart före Larsson efter de gafflade slingorna.
På tal om gafflade slingor så var det ett mycket trevligt grepp av den emininte banläggare, Kenneth Fager. Banorna, terrängen och mörkret vara annars lika trevliga som man gått och önskat under den alltför ljusa sommaren. Ingen snö och varm i kärren.

För de tappra debutanterna gick det väl så där. Vi hoppas att de inte ger sig så lätt.

Den stora frågan som hördes surra både vid målet och i skogen vara annars var Kalmar/Nybro-alliansen höll hus. Någon som vet?

Kartan och banan

/Niklas

2004-03-25 - Häljarum

Karta med bana

2004-03-18 - Bergmåla

Karta med bana

2004-03-11 - Augerum/Lösen

Karta med bana
Och så var Vagnis tebax igen.

2004-03-04 - Bryggarberget

Karta med bana
Tur för Hogan att Yuri missade starten med 10 minuter och att jag tog kontrollerna i fel ordning till att börja med.

/Niklas

2004-02-26 - Toramåla

Karta med bana

2004-02-19 - Vassaslätt

Karta med bana

2004-02-12 - Kättilsmåla

Karta med bana

2004-02-05 - Dackestugan

Karta med bana

2004-01-30 - Åhus

Karta med bana

2004-01-29 - Nättraby

Karta med bana

2004-01-22 - Persmåla

Karta med bana
Det finns vissa vikingar trots allt!

Det var 14 personer som trotsade vinterkylan och snön när nattcupen avgjordes i mörka Persmåla. På långa banan höll de fem ihop fram till 5:e kontrollen där Vagnis genom att springa snett mot kontrollen fick syn på reflexen på långt håll. De övriga letade 100 meter väster om kontrollen och såg inte när Vagnis passerade kontrollen. Sedan sprang han ner till de andra och låtsades leta en liten stund innan han smög iväg.
Luckan som blev höll han sedan säkert in i mål. 2.40 minuter efter kom Petta och steget efter Berra.
Även Dackeduon Putte och Larsson kom strax efter imål.
På mellan banan jagade Cicci Bratt ledande Anders H hela banan. Fick en inbjudan till seger eftersom Anders missade sista kontrollen. Men ut från kontrollen sprang och hon åt fel håll och Anders var ifatt och förbi. Han var ca 10 sekunder före imål. En halvskadad Granis var minuten efter.
Kämpade tappert gjorde familjen Byggert och den ständigt positiva och glade herr Fager.
Korta banan dominerades fullständigt av Kristina D och hennes hund Elof.
Alla veklingar som inte var med har möjlighet att springa banan i efterhand när solen skiner.
Ha det!!

/Peter Andersson

Be världsmästaren kommentera utgången från kontroll 4!!!
Om man kommer inflaxande på tvären mot denna halvdiffusa kontroll och råkar snubbla på den så kan man ju beskriva det som att man lurat skjortan av oss.
Nej, när han kom trippande och försökte se ut som han inte hade koll förstod man direkt vad som hade hänt. Pettan lurade han dock snyggt! Min miss tar jag på mig helt själv eftersom jag var den som styrde upp världmästarens snesegleri ut från 4:an så att vi över huvud taget kom in mot 5:ans kontrollområde.
Han har en del att lära när det gäller skådespeleri i skogen. Jag kan rekommendera Lasse Karlsson som lärare (han lurade mig grundligt på Åby nattcupen 1992, för er som var med då).
För övrigt pratade jag med en arbetskompis som bor mellan konroll 8 och 9 (Germundsmåla). Han hade sett oss igår och samtidigt noterat -17 grader på termometern.
Han undrade lite försynt om det verkligen är bra att springa ute när det är så kallt. Svaret kom lika snabbt som säkert: Vad gör man inte för några nattcupspoäng.

/Henrik Berlin

2004-01-15 - Bastasjö Ö

Karta med bana

2004-01-08 - Ålabäck

Karta med bana

Min otur var stor och Vagnis tur var enorm, men turen förföljer visst den skicklige.
/Niklas

2003-12-18 - Rosenholm

Karta med bana

2003-12-11 - Åby

Karta med bana

2003-12-04 - Johannishus

Karta med bana
Det var på ju på tiden att Kalmarfolket fick utdelning för sitt slit, för vi räknar väl Nybro:are till Kalmarfolket.
Vagnis fick alltså bita i det sura. Johannishus verkar inte vara din tur-terräng och själv får man väl säga det samma.
Herr Larsson måste ha tjuvtränat hemma i garderoben under sommaren och vi som trodde att du bara hade tur på förra veckans nattcupsprolog. Kanske dags även för undertecknad att börja träna.

Stort tack till Kenneth och Bosse för de fina banorna.
Ni som tyckte att det var svårt denna gången ska nog stå över nästa vecka för då går det på Åby. Då räcker det inte med enbart skicklighet utan även en stor potion tur för kunna vinna. Fråga mig, jag har både vunnit och kommit sist på Åby.
/Niklas

2003-03-27 - Orionstugan

Kartan och banan, del 1
Kartan och banan, del 2
Kartan och banan, del 3


2003-03-20 - Möljeryd

Kartan och banan


2003-03-13 - Gisslevik

Kartan och banan

Magnus Larsson blev därmed först med 100 väl genomförda deltävling.

Grymme grymt!

2003-03-06 - Lönnemåla

Kartan och banan

2003-02-27 - Bastasjö

Kartan och banan

Nu är det bara att inse fakta. Antingen är Vagnis i världsklass eller så är vi andra helt usla och att erkänna att en IKHPare skulle vara något att ha? Nej, tror inte det va? Med andra ord så är det som sagt bara att erkänna fakta:
Dags att börja träna pöjkar!

Vagnis dominerade som vanligt och lika fegt som vanligt så gjorde han sitt ryck när det var dags för första vägsträckan. Puh, skönt att bli av med honom. Ricke påstod dock att han hade lucka vid trean, men vem vet? Vi såg nått lyse som irrade runt för långt till höger till fyran. Kanske var det Ricke, kanske inte.

Granis, Putte och jag fick dock en lite lucka, efter Vagnis förstås, vid fyran trots att Putte och jag var fick dra upp Granis gång på gång när isen på bäckarna inte höll för Granis mäktiga hydda.

Seg som man var så kändes det bra att inte ha Berra och Ricke allt för nära, men en oturlig miss vid sexan gjorde att man rasade igenom hela fältet och nu t.o.m. var efter Patrik Brink.

Ted och jag tassade dock på och vid tolvan hade vi jobbat ikapp huvudklungan på ren teknisk överlägsenhet. Dags att börja styra upp verksamheten.

Tyvärr var Berra och Granis före in mot 13:de och eftersom Berra bor på kartan så gjorde vi alla misstaget att lite på honom. En liten sväng vid kontrollen och plötsligt var Ricke i täten?!

Full fart österut mot 14:de, men efter ett tag började de flesta bli lite osäkra och farten bedarrades. Det visade sig att alla hade varit vi 14:de istället för vi 13:de och så fick vi börja om igen.

In mot näst-sista så spårade Berra. Själv hade jag knäckt Granis på stigen och låg och vilade som tvåa i klungan. Berra gick snett, jag styrde upp och så var det bara sista kvar som lätt plockades först, åter igen efter Vagnis så klart.

Endast spurten kvar. Ricke och jag var väl lika sega så han var inget hot. Granis som mycket taktiskt tagit min rygg, kunde springa om ganska så snart. Berra hade dock halkat efter lite, men efter några hundra meter så hördes ett tungt flåsande och raska, snabba steg. Nu gällde det att akta sig så att man inte blev nersprungen. Sagt och gjort så klev jag mycket sportsligt ut i diket, Berra swischade förbi och jag kunde springa in som stabil fyra.

Tack familjen Svilling för gedigen bana och varm bastu.
Nästa vecka blir det värre för då är det Loppetorp som gäller. Vi får se om Linus får låna en bil för att kunna ta en revansch från förra året.

/Niklas

2003-02-20 - Dackestugan

Kartan och banan

En lång och fin bana i grön och även bitvis lite fin terräng, med dubbla gafflingar. Kan det bli bättre? Kanske om nån annan än Vagnis hade vunnit.

Gafflingarna ställde till det för många, bl.a. för Granis och Svedin som sprang en slinga åt fel håll. Inte bra, inte bra alls.

Själv fick jag en ensam, men trevlig resa genom en vacker natt. Stort tack till arrangörerna Ulf & Anne Johansson.

/Niklas

2003-02-13 - Verkö

Kartan och banan

2003-02-06 - Bastasjö

Kartan och banan

2003-01-31 - Åhus

Kartan och banan

2003-01-30 - Loppetorp

Kartan och banan

Vagnis, jag ber om ursäkt för att jag inte ens bjöd upp till kamp. I kväll var inte du bäst utan vi andra var sämst.
Grattis i alla fall till segern och till förmågan att kunna springa på under 10 min/km.

/Niklas

2003-01-23 - Johannishus

Kartan och banan

Nu är det bevisat 1:
Vagnis är inte oslagbar, men det krävs två riktiga snabbspringare för att rå på honom.

Nu är det bevisat 2:
Undertecknad har inte bara klubbens sämsta löpsteg utan är också klubbens sämste orienterare.

/Niklas

2003-01-16 - Åby

Kartan och banan

2003-01-09 - Ålabäck

Kartan och banan

2002-12-18 - Strömsberg

Karta 1
Karta 2

2002-12-11 - Trehörningen

Kartan och banan

Eftersom jag förra veckan endast var typ 2 minuter efter nattkungen från Persmåla, eller vad det nu är han kallar sig, samt att jag hunnit träna ytterligare några nattpass så kändes det väl som att kvällens tur runt Trehörningen mer eller mindre skulle bli en ren defilering. Frågan var dock för vem?
Dessutom så var man ju obesegrad med två raka segrar på Trehörningen och Vagnis hade ju aldrig ens vågat sig ut i Trehörningsmörkret, så ...

Väl framkommen till mitten av mörkret, mitt i skogen, mitt i ingenstans så visade det sig för det första att hälften av Blekinges OL-dårar redan var där, trots att Granis och jag endast kommit på runt tio stycken som var dumma nog för detta. Dessutom kom det snart fram att Vagnis visst råkade vara med förra året och då tog en förkrossande seger. Modet började alltså redan nu dala. När man sedan fick reda på att förra årets segrartid var den näst längsta genom tider och att kvällens bana var ännu längre så ångrade i alla fall jag alla missade träningspass i somras, men det är ju dumt att ta ut förlusten i förskott, skam den som ger sig, även en blind höna ... och så vidare.

Efter att ha väntat en stund på våra vänner från Kalmar så bar det av in i mörkret. Lite otur till ettan, men inte värre än vanligt. Nu så var det dax att avgöra. Det var ju bara 11 km kvar.

Jag fegade som en sann bleking och drog runt vänster på stig och väg. Helt ensam kom jag ut på vägen och nu var det dax att kliva upp på tå och trycka lite, som Yuri brukar säga. Hände ingenting! Tryckte till igen, men med samma resultat som när en fullastad Orionbuss försöker pressa sig uppför Klevaliden. Aj då, det är en sån dag idag. Snabbt ändrades den fega springa-runt-taktiken till en mer normal OL-virtuos-taktik. Kör själv och skit i andra.

Sagt och gjort. Redan vid tvåa såg jag Vagnis susa iväg till vänster medan jag själv vinklade höger, plockade kontrollen och blev själv. Kanske en vinnartaktik ändå?

Och så höll det på, kilometer efter kilometer. Vagnis susade förbi, än till höger än till vänster och jag tassade ikapp, nu med Granis i släptåg. Frågan var alltså om Vagnis skulle hinna ta sig förbi mig från sista till mål, eller om han skulle göra en så stor förbi-susning vid sista att jag skulle kunna hålla undan eller om han kanske rent utav skulle susa förbi även målet?

Av detta blev dock intet, för vid 12:an läste jag en grop som en höjd, skrattade lite rått åt Vagnis som letade efter en ås nere i en grop och så var han borta. Det enda som blev kvar var Granis, Berra, Nybrokillen samt undertecknad. Dax att försöka bli tvåa i stället vilket ju inte borde vara så svårt i det sällskapet.

Jag plockade de nästa tre kontrollerna med G, B och N i släptåg och gjorde sen en litet ryck när jag gick upp mot sista. Kände ni rycket?

Sista kontrollen var dock en kontroll som inte på några sätt kan beskrivas i ord. En sån kontroll måste upplevas och en sån kontroll är av den typen av kontroller som man för all sand i Sahara inte vill uppleva. Okey, jag fattar hur du tänkte Sjökan. Ska nån ha chansen att slå Vagnis så gäller det att det är slumpmässiga förhållanden på slutet. Helt rätt, men ändå så fel, i alla fall för mig. Att jag trots detta tillslut lyckades hitta kontrolluschlingen var nog mera tur och envist sökande än något annat. Hur mycket tur Berra, Granis och Nybromannen hade vill jag inte ens tänka på.

Kvällens plus måste ges till banläggaren, tillika arrangören, Patrik Sjökvist som via telefon, WAP, internet, 2G och allt vad det nu heter, höll en gedigen live-rapportering på Orions gästbok. Först i världshistorien och helt i världsklass.

Nästa vecka blir det Strömsberg och där har varken Vagnis eller undertecknad lyckats vinna någon nattcup, men det ska vi väl kunna ändra på.

Träna på och tänk på att fair-play-trophy alltid gäller på nattcupen. Endast en nuddad kontroll är en tagen kontroll.

/Niklas

2002-12-05 - Persmåla

Kartan och banan

Efter förra årets katastrofala resultat med Vagnis i topp gång på gång var det bevisar:
- Ska det bli bra så får man göra det själv.
Alltså gällde bara en sak:
- Hård träning hela sommaren. Pannlampa på och minst ett öga stängt dag som natt.

Tyvärr slarvades det väl en del med träningen, men två gedigna nattpass på tisdagen och onsdagen borde väl räcka ganska så långt. Okey, farten var väl lite väl låg då Lill-Johan hängde med i tisdags och Granis i onsdags, men hemmaterrängen borde väl fixa restem.

Torsdagskvällen var kall och mörk, men den tappra skara löpare som samlats vid Sibbamåla hembygdsgård var oväntat stor. Så stor att banläggar-Cissi fick rita in 13 nya banor och vi andra fick frysa lite extra.

Som banläggare på Orions vårtävling hade jag ganska så stort självförtroende och gafflade banor spädde på det samma lite extra.

Efter lite otur till ettan och sen tekniskt fulländad löpning var jag framme vid de gafflade slingorna steget efter Vagnis. Nu djäklar skulle det springas snyggt.

Fick med mig Granis på min slinga, men han låg snällt bakom så det gick som tåget, alltså inte Kustpilen utan X2000. Tyvärr fegade Granis när det började bli blöta mossar så helt plötsligt var jag själv. Dock kunde jag skymta Granis lampa några hundra meter framför mig och in till varvningen var jag nästan ikapp.

En vacker lykta och sköna åskådardamer värmde nästan lika mycket som den skollheta saften. Dax för slinga två.

På väg in mot varvningen mötte jag Granis som sprang ut samma väg som jag skulle. Ah ha, samma slinga igen. Dax att gå ikapp och sen ska vi nog tillsammans kunna springa sönder Vagnis rejält.

Jag tyckte nog att jag sprang på ganska skapligt, men Granis måste ha fått upp ångan ordentligt för nu var det åter mörkt.

Vid varvningen för andra gången fick jag höra att Granis inte hade dykt upp och att jag var först. He, he, he, så var man av med Granis.

Den tredje slingan visade sig gå ut åt samma håll som slinga två och det var ju inte så svårt att klura ut att Granis nog hade haft denna slinga som sin andra. Aj då, nu gäller det att ha tur, vilket jag oxå hade lite lagom av. Tyvärr var det mörkgröna ganska så grönt, men att fega runt på stig gör bara den som inte vill vinna snyggt.

Mörkt, mörkt, mörkt och ensamt, ensamt, ensamt. In mot tredje sista kontrollen såg jag dock ett lyse som virrade i periferin. Granis? Eller kanske Vagnis? Hoppet tändes och nu var det dax att plocka fram terrängkännedomen för denna åsen i det gröna är lurig, sånt känner man på sig om man har haft den som kontroll tidigare.

Nu visade det sig i efterhand att det var Kaj på mellanbanan som irrat runt vid åsen, vilket han visst hade gjort en ganska så bra stund. Vagnis var tyvärr som väntat före och Granis var långt, långt efter.

Nästa vecka är det dax för Trehörningen och den kartan skojjar man inte bort. Dessutom är jag obesegrad på Trehörningen med två raka segrar, så...

/Niklas

2002-03-21 - Persmåla

Kartan och banan

2002-03-14 - Vassaslätt

Kartan och banan

2002-03-07 - Möljeryd

Kartan och banan

2002-02-28 - Lönnemåla

Kartan och banan, första delen
Kartan och banan, andra delen
Det enda man med säkerhet kan säga om Vildsvinsnatten är att det var tur att Lars-Ola inte var med. Som Rikard sa:
Det var fläckvis med snö.
Bara det att fläckarna var mycket stora och täta.
Linus var nog den enda som lyckades se ett vildsvin. Kanske det var därför han var så uppskärrad på vägen hem.
Granis lyckades få i backen på bilen och det tog en bra stund innan han fick in nån annan växel. Ont i nacken?
/Niklas

2002-02-21 - Åby

Kartan och banan

2002-02-14 - Loppetorp

Kartan och banan

2002-02-07 - Aspö

Kartan och banan, slinga 1 (mellanbanan)
Kartan och banan, slinga 2

2002-02-01 - Furuboda

Kartan och banan

2002-01-31 - Holmsjö

Kartan och banan

Enligt en säker källa var Vagnis grymmare än grymmast och nu delar han mörkrets härskartron med Tobias. Blir det ändring i morgon?

2002-01-24 - Trehörningen

Kartan och banan

2002-01-17 - Gisslevik

Kartan och banan

2002-01-10 - Bastasjö

Kartan och banan

2001-12-19 - Dackestugan

Kartan och banan
Ryktet gick på stan, Vagnis har för första gången i sitt liv blivit sjuk och kunde kanske inte ställa upp på kvällens nattcup. Det drogs igång en livlig debatt om vem som skulle vinna nu när vi andra fick chansen. Hörde till och med att Sanken skulle åka ner från Göteborg för att äntligen kunna vinna en nattcup. Dackegänget hade sina förhoppningar på Fredde och Vittus hade värvat tillbaka Oskar strindhagen.

Det var bara ett rykte. Vagnis var frisk som en nötkärna och med sig i den blå 740:n hade han ett helt gäng blågula.

Första delen av banan gick väster om Rödeby, området där ingen har varit och området som ingen egentligen heller vill vara i.

Jag startade som vanligt extremt deffensivt och låg med i klungan. Klockan hade ställt in sig på cykeldatorfunktion och när jag sprang där och fifflade med klockan så blev det plötsligt helt mörkt i skogen. Jag hade visst missat en stigkorsning. Ajdå, det var den nattcupen det... Efter ett par hundra meters grönområde började jag ändå skymta lampor borta vid horizonten och det var bara att springa ifatt. Vid 5:an slutade det roliga. Alla bommade utom Håkan Öhlund som fick en rejäl lucka (men det visste ju inte vi andra).
När vi väl hittat kontrollen drog Vagnis och jag och Fredde iväg i maxfart och orienteringen flöt på hyfsat. Förutom ett par olika vägval så sprang vi tre tillsammans fram till Rödeby. Där gick det ruskigt fort kan jag meddela. Jag fattade inte varför, och Freddan orkade nog inte ens fundera på det så han släppte en liten lucka. Kan det vara så att han inte vill ha med sig några Dackelöpare som kan de bästa spurtstråken kanske?? Nja, nu var Freddan borta och det gick bara ännu fortare. Upp för Rödebybacken var det maxpuls och lite till för mig och ändå fick Vagnis en liten lucka. Tur att det är tätt och jäkligt i Rödeby så att man kan komma ifatt igen. Då var vi bara två. När Vanis låg först gick det fort och när jag låg först gick det mindre fort.
Snart i mål och jag började ladda för spurt. En sista chansning att komma ifrån. Rakt på genom det mörkgröna och en massa mossar. Det kan finnas en djurstig! Det gjorde det inte...
Upp mot kontrollen, riven i ansiktet och blöt upp till knäna får jag syn på två lampor. Vad f-n? Öhlund?? Vad gör han här? Då var vi tre.
In mot sista. Vagnis först, jag och Öhlund jämsides. Kände mig lite halvseg och insåg att jag måste få sista först annars är det kört. Jag hade lite flyt och såg reflexen först. Sista dödsrycket ut mot elljusspåret men det räckte inte.
Den bäste vann igen!!
Ett stort tack till de arrangerande som än en gång gjorde en gedigen insats!
/Ricke

2001-12-12 - Häljarum

Kartan och banan
Banläggare Kristina hälsade alla välkomna i full luciamundering. Dock saknades tärnor så körsången fick deltagarna stå för. Vackert uppradade och ståendes i givakt sjöngs en passande, nyskriven julsång så det stod härliga till!

Ingen blir väl direkt förvånad om jag säger att jag inte har så mycket att säga om själva orienteringsbanan, jag gjorde som vanligt mitt eget lopp strax bakom någon annan! Denna annan var den här gången Vagnis till en början men hans ständiga tempoväxlingar sög musten ur både mig och hans andra plåsterlapp Måsse till slut. Då fick Granis ta över orienteringen och gjorde detta bra. Som tack för draghjälpen spurtade jag sen förbi honom i de sista stegen!

Väl i mål bjöd lucian på glögg, lussekatter och pepparkakor. Kanongott!
4:a på Dragsö, 2:a nu. Trenden är uppåtgående så nästa vecka på hemmaplan är det seger som gäller!

Fredrik

2001-12-05 - Saltö/Dragsö

Kartan och banan

Natten är långt liden och kudden skriker, men jag kan säga att det var snabbt, jobbigt och mycket taggbuskar.

Grattis Vagnis! Snart får vi nog börja köra alla mot en på allvar. I natt fanns det ju många lägen att trilla ner i havet.

Tack i alla fall till Jonas. Det är inte var dag man springer natt-OL på sandstränder.

/En trött, sliten och sömning Niklas

2001-03-28 - Orionstugan

Karta och bana

Jaha, då har det gått ännu en säsong och man leder fortfarande totalställningen. Efter årets 190 poäng har jag drygat ut ledningen rejält. Granis lyckades endast skrapa ihop 188, vilket ger 760 poäng mot Granis 638.

Men vad var det egentligen som hände i Kråkerumstrakten för många, många timmar sedan och hur kom det sig att segern gick till en utsocknes ?
Ja, uppladdningen var det ju inget fel på. Maskade på tisdagens intervaller och vilade hela onsdagsförmiddagen. Dessutom hade jag plockat fram min bästa nattdräkt, svarta skor, svarta tights, svart supertröja, mörka handskar och svart tröja. Ja jag tror t.o.m. att kortbyxorna var mörka. Nu skulle det springas. Mattias skulle få gråta sig till sömns som förlorare. Jag behövde ju endast vinna och lyckas få med mig nån annan än Mattias att slå i spurten. I min enfald trodde jag att hela Orion, ja hela gamla Danmark stod bakom mig, men hur fel kan man ha ?

Mattias verkade lite blek om nosen när han såg min nya nattdräkt och var tvungen att kontra med att snöra på sig ett par spikskor ! Nu var det plötsligt jag som blev blek, men eftersom jag hade både arrangörsstaben och övriga löpare med mig så borde det nog gå ändå.

Starten gick och Mattias fick springa i täten. Vad höll de andra på med ? Mattias skulle ju fintas bort så snart som möjligt, men som vanligt fick man göra allt själv så jag hakade på och bevakade.

Redan vid tvåan var Granis vilse och jag fick i det närmaste stanna och visa honom på kartan var han var. Ingen hjälp där inte.
Mot trean gick Mattias lite snett, men hans tur höll i sig och han såg när jag tog den.
Mot fyran tassade han på lite väl snällt bakom så jag fick stanna och släppa upp honom och strax därefter kunde Rikard och jag ta ett eget vägval, men ack. Nu var man plötsligt sist i klungan och inte blev det bättre när jag även missade femman.

Jag tassade dock ganska lätt ikapp och låg några meter bakom när det var dax att passera ådalen. Nu så, nu borde väl Mattias i alla fall missa övergången och fastna i ån, men än en gång blev jag förrådd av de mina och bröderna Granqvist guidade Mattias snällt över ån. Var det inte jag som skulle vinna ?

Det såg inte bra ut och värre skulle det bli. Vid stugan låg jag typ en halv minut efter Mattias, men runt stugan hittar man ju och huj så var jag ikapp på långsträckan mot elvan. Här var det lurigt. Bästa vägvalet gick under definitionen så utan terrängkännedom så gick det ej att se det fina, snabba högervägvalet. Bra jobbat av Peter och Anders !
På nåt konstigt sätt lyckades Mattias ändå hitta rätt. Hur gör karln ? Är han nattkung eller har han bara tur ?

In mot elvan kom vi i alla fall ganska långt före de andra och jag fick blinka med lampan för att de skulle fatta varthän de skulle. Dax att rycka förbi Mattias och låta de andra finta bort honom. Tolvan låg nämligen 9 mm från kartkanten. Mattias fegade lite åt vänster medan jag körde höger på kartkanten. Här blev det täta tätare än tätt och dessutom blötare än blött. Nu var man ensam i mörkret igen och inte stämde det speciellt bra heller. Kom ganska snart fram till en gigantisk sten vid en stig. Va f.n ?

Knallade runt ett antal minuter och så var det roliga slut. Väl i mål kunde jag bara konstatera att bröderna Granqvist hade låtit Mattias vinna än en gång, men vad brydde jag mig ? Vad värre var, det var bara på min karta som definitionen täckte över halva kartan. Dessutom var det bara på min karta som tolvan låg vid kartkanten. Varför var kartan vikt just här ? Fick jag Mattias karta, eller finns det nån bätte förklaring ?

Just nu kan jag bara säga att Tobias verkligen har fått en utmanare till tronen. Mattias du är kungligt bra. Åtta segrar talar ju sitt alltför tydliga språk. Även för oss som vägrar lyssna. Okey, jag har ju alltid haft nåt att skylla på, men ni andra ?
Ser i alla fall bra ut för IK HP på tiomila, hittar ni bara sju nattlöpare till och ett par snabba daglöpare så kanske ?

Nu är det alltså dax att försöka ta sig igenom den långa, alltför ljusa sommaren, men:
- Förbanna inte ljuset, blunda !

/Niklas

2001-03-21 - Högalund

Karta och bana

Jaha så var han då äntligen iväg på sitt träningsläger i Frankrike. Skönt för oss mera mänskliga nattlöpare att få springa en nattcup utan att behöva fundera på hur långt efter Mattias man ska bli. Dax att sikta in sig på guld istället för silver. Själv hade jag en fin statistik. Alla mina segrar hade kommit när Mattias inte var med. I och för sig har jag ju inte vunnit alla deltävlingar när Mattias inte varit med, men ändå. Det såg ljust ut. Så ljust att vi fick skjuta lite på starten för att det skulle bli nån form av natt-OL av det hela.

Pinnen, av alla avdankade löpare, dök upp sent och visade redan på väg till starten att han hittar i Rödebytrakten. Som tur var ställde han endast upp på mellanbanan. Lika ädelt som Smedberg förra veckan.

Mini hade inlett en sykningskampanj på gästboken timmarna före start, men utan sulor kommer man inte långt. I alla fall inte så snabbt.

Förra årets nattkung Rikard var än en gång på skidläger i Borlänge. Jobbigt att vara sämt i familjen på skidor eller bara trött på all skånelöpning ?

Med tanke på den bedrövliga utvecklingen i totalställningen så var det bara seger som räknades, i alla fall för Granis. Ingen seger = ingen chans på totalsegern. För mig såg det dock mycket bättre ut. Jag kunde t.o.m. komma tvåa och ända fortfarande ha chansen kvar. Ganska lugnt med andra ord.

Granis var het som utlovat och fick faktiskt en lucka redan vid ettan. Den hämtades dock in ett par gånger och vid sexan stod han och grät 50 meter bortom kontrollen när hela klungan passerade. Själv hade jag tagit täten. Det var ju dax för väglöpning och varvning. Nu gällde det att imponera. I första hand på UK, men oxå på min personliga supporter Cissi. Hon hade hotat med att åka hem om det blev tråkigt, men först vid varvningen är ju inte så tråkigt.

Mini och jag fick en liten lucka, men inte mer än att Granis och övriga kunde se vara ryggar trots att jag hade tejpat över reflexerna på ryggen. Jobbigt värre och med lite otur så var vi åter samlade vid trettonde.

Till femtonde var det långsträcka. Gött, dax att rycka genom att följa det inritade vägvalet. Tyvärr gick jag i banläggarfällan och varken sumpskogen eller grönområdena under strecket var speciellt snabba. När jag dessutom drog 400 meter åt fel håll på en väg så blev det mycket mörkt.

Resten gick dock ganska fort och även ganska rätt. Passerade Lars-Ola när han försökte läsa in sig fem meter från den väg som jag kom springade på till nittonde och in mot näst sista såg jag två lysen. Järnet alltså, inte läge att kolla på kartan så här nära målet. Skärmplaceringen var elak, bakom en gran, men med rätta känslan och lite ledning av de två lysena så var det inga problem. Undrar om det är korta banan eller täten ?

På lätta ben och utan att använda hälarna var jag i stort sätt ikappTed vid sista som spikades klockrent utan att kartan behövdes rådgöras alltför många gånger. Mot mål var vi plötsligt tre lysen, hmm ? Strax före vägen avslöjade sig den okände löparen genom en lång harrang icke nämnbara ord. Aha, Granis !

Ett bra stråk genom det gröna gjorde att även Ted passerades och avstannande kunde fjärde segern kammas hem framför en imponerad UK.

Nattcupen lever alltså fortfarande. I alla fall för Mattias och undertecknad. En seger till så kanske ? Det kanske hade varit bra för dig Mattias om du inte hade myglat så många tisdagar och i stället skaffat dig den ack så behövliga terrängkännedomen vid Orionstugan ? Hoppas att det blir på nån gammal usel karta, men finns det några andra ?

Ted och Granis, jag skickar en check på posten, undertecknad och klar. Det är bara att fylla i beloppet själva.

/Niklas

2001-03-14 - Möljeryd

Karta och bana

Dax att känna på gamla fina, snabba och lätta SM-marker. Dessutom genrep och eventuell uttagning till nattsträckorna på 7-manna. Med andra ord läge att visa vad man går för.

Starten blev fördröjd, men vad gör man inte för att vänta in en nattkung, på väg att bli stor nattkung på riktigt. Många gamla avdankade nattkungar hade oxå lockats ut i mörkret av lovorden om den snabba terrängen, i bl.a. Skogssport. Den störste, löparen som avgjorde 10-mila i Långdunker redan på sträcka 4, löparen som håller högre fart i skogsmörkret än på asfalt i dagsljus, Fredrik Smedberg ställde upp, dock på mellanbanan, men vi kände oss hedrade ändå. Dessutom var ju UK på plats, så nu dj..lar.

Mattias hade visst nån ny taktik på gång, sa Jenny, men den resulterade i samma visa som vanligt och var oroväckande lik Tobias gamla hederliga (?) taktik att rycka tidigt och sedan utöka för varje steg. Med en motståndare med en sådan taktik gällde det för oss andra att imponera på UK istället.

Efter att Mattias fegt hade ryckt på en långsträcka i början fick jag UK-Peter i ryggen in mot femman. Nu gällde det. Upp på fel höjd, irra runt lite i ett grönområde och sedan låtsas läsa in sig och i väg 90-grader åt fel håll. Så där ja, nu slipper man nattsträcka på 7-manna. Dax att springa till sig en dagsträcka istället. Hur var det nu Janne-Banan sa ? Det gäller att springa fort i Skåne och liksom Blekinge tillhör ju Skåne gamla Danmark så järnet alltså. Långsträcka med vägar och ängar. Gött mos, där släppte Peter. Så var den dagsträckan kirrad. Nu gällde det bara att njuta av den fina och lättorienterade SM-terrängen.

Nu kan inte Skogssports-Ola ha varit ute alltför mycket i terrängen på SM för inte var det särskilt snabbsprungen. Stenarna var i stort sätt överallt, på marken, i midjehöjd och i ögonhöjd. Dessutom var det mycket ris och mycket blöt. Med ett annat ord - Blekinge. Så där superenkelt var det väl inte heller så de utgångnas skara blev ganska så stor.

Vad mer finns att förtälja ? Vid en passering av en mer än bred bäck sprang Mini lite längre till vänster än Rikard och jag. Det gick visst inte så bra för Mini och i desperat ton ropade han om det gick att komma över bäcken där vi var. Nej, ropade Rikard från andra sidan och så blev vi av med Mini för en stund.

I totalställningen börjar det nu se riktigt illa ut och min ledning är nu ett minne blott. Dax att ändra på reglerna ? Mattias har i alla fall lovat att inte vara med nästa gång så kanske ändå.

Om det ser illa ut i totalställnigen så ser det dessto bättre ut för Orions herrar på 7-manna. Eftersom Mattias efter kvällens utskåpning i ett område som gränsar till 7-manna så vore det ju en riktig UK-miss att inte sätta honom på en nattsträcka. På så sätt bränner de sin bästa på natten och det räcker för oss att spara oss till spurten och saken är biff !

Följande tre har fortfarande en teoretisk chans att vinna totalen:
Mattias - 186 möjliga poäng.
Niklas - 176 möjliga poäng.
Granis - 170 möjliga poäng.

/Niklas

2001-03-07 - Färskesjön

Karta och bana

Lundell i Kalmar får bli till en annan gång för nu var det åter dax att stifta bekantskap med Färskesjöns mörker. Samlingen var på en plats som de flesta skyr som pesten. En plats med tråkiga minnen. Det var här som Hakarpspojkarna vann 7-manna dubbelt -92. Aldrig har väl så många hejjat på Helsingborg som vid spurten om silvret. Den gången var det mörkt, mycket mörkt och tät dimma för nattlöparna. Tyvärr sken dimman med sin frånvaro nu nästan nio år senare. Dessutom tittade månen fram och på marken fanns det lite snö. Med andra ord inge´ vidare nattcupsväder.

Många hade varit hemma och vilat istället för att springa intervaller med Yuri igår, snudd på osportsligt. Hogedahl håller på att plitar ihop en motion inför nästa år där han föreslår att om man avstår tisdagens pass så reduceras poängen med hälften. Vi är liksom SOFT nytänkare så den borde gå igenom utan problem.

Gunnar hade hotat med att kvällens bana endast skulle vara 10,5 km så ville man vara med så gällde det att rycka tidigt. Hogedahl skaffade sig snabbt en lucka på vägen mot ettan, men det var kanske i tidigaste laget då det faktiskt var 20 kontroller kvar.
Ettan var visst lurig, men det hade inte Rikard och jag fattat så vi fick en lucka på kanske 100 meter. Nu dj..lar, endast 10 km kvar. Skuldra mot skuldra plockade vi 2:an, 3:an, 4:an, 5:an och 6:an. Luckan var nu så pass stor att man endast med god fantasi kunde urskilja förföljarna.

- Hur ska jag lägga upp spurten ? sprang nog både Rikard och jag och funderade på. Skärpan var alltså inte helt på topp och det blev en liten halvminutare följt av lite otur och lite lugn kontrolltagning. Klungan var med andra ord samlad. Dax att hitta på nåt nytt, eller rättare sagt, nåt gammalt.
Dax att köra den gamla hederliga taktiken igen. Den är mycket enkel och går ut på att ju längre fram i klungan man ligger ju mindre behöver man orientera. Eftersom jag låg i tätposition blev det inte mycket orienterat och till slut var det dax att stanna och avvakta. Tyvärr körde alla andra den mera vanliga taktiken ligger du inte först behöver du inte orientera.
Vi for väl runt en stund och helt plötsligt var det mycket mörkt. Taktiken hade lyckats och jag hade fått min lucka. Tyvärr var de andra före, men så är det ju ibland.

In mot tian kom jag ikapp Mattias, Mini och Skogsfalkens hopp. De saknade visst den så viktiga terrängkännedomen och missade den upphuggna stigen genom grönområdet.
Till elvan körde Mattias hårt på vägen, men ett så enkelt knep blir man inte skrämd av och han var snart inplockad.
Till fjortonde lurade Rikard iväg klungan på en extrarunda och nu var vi i täten igen. Tyvärr lurade han iväg sig själv på en ännu större runda och så var han ute ur leken.
Efter 15:de lyckades jag få med mig Mattias mot 16:de och där borde han oxå ha varit ute ur leken, men detta var som tidigare sagts IKHPs marker och det blev ett stort snurrande strax därefter och alla var samlade igen, om man räknar bort Rikard förstås.

Jag lullade på och väntade in Granis bara för att se till att han höll sig borta från tomtmark och annat förbjudet vilket han faktiskt gjorde.

Vi var alltså på positiv IKHP-mark och Mattias gick upp på tå och började domiera. Nu var det bara Mattias, Granis och jag kvar, men det kändes säkert för till sista var det ren grönområdeslöpning. Vi valde alla olika vägar. Mattias gick lite vänster och hittade visst nån ny elbelyst asfaltsväg. Granis tog den mesiga medelvägen och hittade en ny stig och jag valde höger och hittade mängder av nya granar, björkar och enbuskar.
Sensmoralen blir alltså:
Vad du än gör så lita inte på högern.

Som ädel förlorare lyfter jag på hatten, bugar mig ödmjukast och gratulerar Mattias. Du var starkare, idag alltså, men du ska vara rädd om dina tänder så se till att boka en tid nästa onsdag istället.

Följande fem har fortfarande en teoretisk chans att vinna totalen:
Mattias - 186 möjliga poäng.
Niklas - 181 möjliga poäng.
Granis - 178 möjliga poäng.
Mini - 162 möjliga poäng.
Rikard - 151 möjliga poäng.

/Niklas

2001-03-01 - Dackestugan

Karta och bana

Lundell var fruktat bra och Väggahallen kokade. Tre timmars underhållning av hög klass och mycket gitarrer !!!

Vid Dackestugan var det visst mörkt, mycket mörkt. Trots en nyreviderad karta så blir man inte imponerad av kilometertiderna. Kanske dax för en och annan och några till att gå hem och kolla till utrustningen ?

/Niklas

2001-02-21 - Åby

Karta och bana

Åby ja, en plats som både lockar och skrämmer. Vissa var visst mer skrämda än lockade och sållades bort redan av försnacket. Där ibland två av årets giganter - Mini och Mattias. Så var det med det, men konkurensen var väl ganska god ändå.

På vägen ut laddade vi med Abbas The winner takes it all. Verkade lovande, men vis av förra årets insats var det kanske lite väl tidigt att jubla. Mitt facit på Åby var en seger och en sistaplacering. Vinna eller försvinna alltså.

Kristina bjöd på slingor vilket gynnar OL-virtuoserna, men efter alla slingor som vi sprungit denna säsongen så skräms väl inte ens Rikard av detta otyg.

På första slingan fick jag sällskap med förra årets champ - Putte och tidernas nattkung - herr Larsson. Bra start !
Efter att ha sprungit om dessa ett par tre gånger så blev det mörkt och stabilt, Stabilt som f.n som en viss doktor hade uttryckt det.

Jag lullade på lite fint och njöt av mörkret, reflexernas fina placeringar, kartans perfekthet och berghällarnas snabbhet. Orion vakade från en stjärnklar himmel och med detta stöd gjorde det inte ens att jag snurrade runt lite här och där samt missade målet. Segern var ett faktum !

Nu är det nog läge för Mattias att ställa upp på de återstående deltävlingarna om det ska kunna bli nån totalseger för IK HP.

Kaxig ? Inte mycket, men nästa vecka blir det Lundell i Karlshamn istället för Dackestugan så ...

Cissi imponerade genom att springa och leka med huvudklungan och förpassade både stora och lilla bocken Bruse till de besegrades skara.

Följande har fortfarande en teoretisk chans att vinna bonusjackpotten:
Niklas - 189 möjliga poäng.
Mattias - 186 möjliga poäng.
Granis - 184 möjliga poäng.
Mini - 175 möjliga poäng.
Rikard - 171 möjliga poäng.
Henrik - 160 möjliga poäng.
M Larsson - 158 möjliga poäng.
Hogedahl - 146 möjliga poäng.
Cissi - 140 möjliga poäng.

/Niklas

2001-02-14 - Bastasjö

Karta och bana

En annan var ju i Spanien och sprang skiten ur spanjorerna och andra, men Mattias vann visst.

/Niklas

2001-02-07 - Rosenholm

Karta och bana, inklusive en av Granis bommar.

Sista deltävlingen innan man med gott samvete kan vila upp sig i det soliga Spanien ! Rosenholm var allt annat än soligt, men det mesta av snön var borta. Trots det sprang Lars-Ola korta banan, men för sista gången denna vintern. Vinner man med över 30 minuter så har man diskat sig för gott.

Det var som tidigare sagts dax att bryta Minis trend och fortsätta min egen. Anders lovade gafflad bana och allt skulle gå i den riktiga blekingeterrängen söder om ån. Allt var upplagt för krossen av Mini.

Startfältet verkade starkt och t.o.m. Patric hade vågat sig ut trots att han lovat att aldrig mer vara med. Som nattcupsveteran har man ofta lite problem med minnet och det behövdes verkligen en yngre oldboy som kunde styra upp lite.

Ja vad kan man säga ? Gafflingarna gjorde att i stort sett alla sprang i sitt eget mörker. En som hade det mycket mörkt var Granis. Han lyckade t.o.m. göra en äkta Malin Svenssonare. Kolla på bifogad karta, där finns Granis löpväg inritad mellan kontroll 13 och 14. Otur ? Har du provat att kolla på den roliga grejjen som snurrar runt och då menar jag inte Rikard.

Ut på den gemensamma avslutningen gick Mattias först med undertecknad som tvåa, kanske en minut efter. Det gick väl så där både för Mattias och för mig, men på slutet hade vi ögonkontakt. Mattias var dock lite coolare och tog hem sin tredje delseger. Där har vi en trend som ser oroväckande stark ut. Oroväckande är det väl oxå att en smålänning drar kortaste strået när det är riktig blekingeterräng. Dock har vi ju Åby kvar och där sållas som bekant, inte havret från vetet, men agnarna från vetet. Det kan jag själv intyga efter förra årets mindre lyckade försök.

Mini ja, var blev han av ? Vem vet ? Kanske var han redan i Spaninen i tankarna eller så sprang han kanske och funderade på Trondheims skönheter ?

Men ska Gustav Strindhagen verkligen ha sällskap av sin far ? Går det inte bättre när han är själv som i Torhamn ?

Nästa vecka är det Bastasjö som gäller för vissa och sol och bad för andra !

/Niklas

2001-01-31 - Torhamn

Karta och bana

Torhamn = platt, snabbt, svårt och mörkt = perfekt. Dessutom obesegrad, dock var det ljust då, kortdistans och på den gamla fina kartan där allt onödigt var bortplockat, men det borde bli ganska lätt ändå. Nya linser borde oxå vara ett plus, men på tisdagens nattpass hade Mini nya linser och det slutade med att han ramlade och skrapade upp halva ansiktet, så ...

Det var fler som hade laddat väl. Mattias hade vilat och det sammma gällde väl oxå för Mini. Springer man hem efter endast 1.30 på tisdan så kan man lika gärna låta bli. Mini ja, han var mer än vanligt nervös. Vid ombytet visade sig att han glömt både lampa och batteri. Alla garvade hjärtligt så efter att ha gråtit en skätt hittade han både batteriet och lampan i botten av väskan. Det måste vara svårt när inte Rikard är hemma och packar väskan.

En som laddat lite väl hårt var Hogedal som lyste med sin frånvaro. Lördagens bastuintervaller hade tagit ut sin rätt.

Mini svamlade nått om att hans svit: 3:a, 3:a, ej med, 2:a, 2:a, ej med, borde medföra att han skulle vinna både denna och nästa deltävling. Frågan var väl om han ens själv trodde på det ? Skulle sådant resonemang gälla så såg det illa ut för mig med sviten: 1:a, 1:a, 2:a, 3:a, 4:a, 10:a.

När starten gick så var det i alla fall två som tjuvkikat på kartan, eller ? Både Mini och Jenny drog iväg i hundratio knyck. Själv lullade jag iväg lite fint och tog ettan först. Lite otur till tvåan, men in mot trean var det återigen i täten och vägvalet till fyran var redan planerat. En krok i ringen och än en gång fick jag en snilleblixt och tog ett annat vägval än planerat. Borde man inte lära sig snart att snilleblixtar inte har nåt med orientering att göra ?

Plötsligt var jag själv igen och det var mörkt, tätt som på Åby och kompassen visade helt fel. Inte blev det bättre av att jag lyckades springa 200 meter i en enebärsbuske, vilka man ju som alla vet ska gå runt, istället för att springa 200 meter berghäll in mot kontrollen. Situationen var alltför bekant för att det skulle kännas behagligt. Undrar om man ska bli senior nån gång eller om man ska gå direkt från junior till yngre oldboys utan att passera Gå ?

Förra veckan, när jag oturligt fick stryk av Cissi, sa jag att jag med lätthet hade kunnat springa ikapp henne om jag hade velat. Nu gällde det att bevisa detta. 4-5 minuter borde man väl kunna ta ikapp ganska lätt trots att jag nu sprang på ilska. Ett beprövat knep som jag lärt mig av Juggo Wranjes. Han kör alla sina matcher på ren ilska, men det passar nog bättre på en handbollsplan än på en mörk OL-bana.

Hur som helst ordnade det upp sig och jag kom i mål med heder i beholl, sviten bruten och sakta på väg upp ur träsket.

Vad som hände i täten vet jag inte mycket om, men fort gick det i alla fall. Mini hade visst störst tur vid sista och hävdade senare att han alls inte hade legat i släptåg hela banan.
Mattias hade visst använt sina två starkaste sidor, vänsterbenet och högerbenet, på stigen på långsträckan och fått en lite lucka, men som han sa:
- Luckan in mot kontrollen bestod även vid utgången, dock var den omvänd.

Hade bara snön kommit en dag tidigare så hade ni fått sett på annat. Nu är i alla fall min svit bruten och nästa vecka bryter vi Minis svit.

Granis är lite kinkig så här kommer en lista som Granis toppar:

Totaltid på alla deltävlingar denna säsongen:
1. Magnus Granqvist 9.11.44
2. Niklas Bratt 9.16.23
3. Magnus Larsson 9.47.16
4. Övriga loosers oändlig tid

/Niklas

2001-01-24 - Alljungen NV

Karta och bana
Prologvariant A
Prologvariant B

Sämst i familjen ! Vad säger man ? Kan man skylla på otur eller avsaknad av tur ?
Trösten är väl att det var fler som var sämst i familjen. Eller vad säger Anders H och Mini ?

Limpan hade lovat något mycket mörkt, långt och tufft. Vissa hade verkligen tagit fasta på det. Larsson körde med dubbla batterier och Granis hade skaffat sig ett mantra som han rabblade konstant:
- I kväll är det ingen lek, i kväll är det ingen lek, i kväll är det ingen lek, ...

Limpan hade även lovat prolog med en ny typ av gaffling. EUs ministerråd hade visst godkänt den så där fanns inte mycket att skylla på. Rikard blev som vanligt skräckslagen så fort ordet gaffling nämndes. Han talade t.o.m. om var han hade lagt nyckeln till minibussen. Snacka om slagen på förhand.

Kalmar OK förärade oss med en stark trupp. Inte dåligt seriöst, klart i klass med Skogsfalken på Aspö.

Starten gick och mycket motvilligt drog vi oss bort från den varma, ljusa elden, tillika mållinje.

Prologen avklarades ganska raskt och även Rikard fanns med i klungan när vi gick ut på de sista gemensamma 9,7 kilometrarna. Den enda som kanske inte var helt nöjd med prologen var väl Jenny som redan nu fick springa i mörker, men dessto bättre teknikträning.

Själv blev jag avhängd redan vid trean, så det blev ganska bra teknikträning även för mig.

Mattias tog alltså sin andra seger och verkar ha kommit över Vassaslättsäventyret. Seriös som han är körde han om Vassaslättsbanan i dagsljus i helgen. Frågan är dock om det gick så mycket bättre ? Nu har han endast 13 delsegrar kvar att ta hem för att gå ikapp Tobias. Nio till denna säsongen och allt kan hända därefter.

Ryktet säger att Mattias avgjorde genom att slå låret i en stubbe. Smart drag !
Cissi imponerade och blev som sagt bäst i familjen, men var det en Pyrrus-seger ?
Jenny imponerade oxå rejält och blev även hon bäst i familjen. Synd att det är så få nattsträckor på damernas tiomila.
Hogedal är med besked uppe ur träsket. Långa natten nästa ? Han lovade att han inte skulle haka på undertecknad och det lyckades han väl ganska bra med.
Limpan imponerade med en rejäl bana. Tack, bra träning ! Klart seriöst att släpa upp två träekor på ett hygge för att vi lättare skulle hitta vätskan. Men var det verkligen nödvändigt att hänga upp vita snitslar in till en av kontrollerna ?
Granis mantra funkade visst bra och han kom hem utan att gråta.
Fredrik Persson lyckade spräcka den förargliga nollan trots att han bara hade en OL-sko. Prova med två nästa gång så blir det kanske en seger.
IK HPs damhopp Linda fick ge sig efter att ha letat efter sjuan två gånger utan att lyckas. Otur ?

/Niklas

2001-01-19 - Åhus

Eller en flashback till 70-talet.
Eller natten då det skrevs histora.

Denna natt skulle det skrivas historia. En hård och brutal sådan.
1. Första nattcupen i ett fjärran land (Skåne).
2. Första gången två deltävlingar avgörs samma vecka.
3. Längsta banan genom tiderna (om man räknar bort Mardrömmen).
4. Längsta segertiden genom tiderna (om man räknar bort Mardrömmen).
5. Första utländska segraren genom tiderna.
6. Magnus Larsson 61:a nattcup på raken !

70-tals-Janne hade strängat en tuff bana på 14 km med slingor i den tunga sanden SO om Furuboda. Östblekingarna skrämdes inte av detta och både Orion-syd, Dacke, Orion-väst och Orion-nord mönstrade sina starkaste kort.

Efter ett mycket dramatiskt tal av Janne Banan dundrade vi iväg in i natten mot ettan, till-lika boet för tre slingor. Vissa passade på att springa in på förbjudet område redan efter 500 m, men förpassade sig in i ledet efter viss förmaning.
Hogedal snubblade i sanden men hade tur och landade på asfalten, med uppskrapat bröst, armbåge, händer och annat. Tänk om han landat i sanden i stället och fått grus under naglarna. Snacka om tur.

Tobias skulle visa vem som fortfarande skall kallas nattkung och körde eget vägval redan till ettan vilket resulterade i att han anlände dit ett par minuter efter övriga. Det skulle dock visa sig att ett par minuters tappad tid inte var mycket att bråka om.

Slingorna avgjordes som sagt mitt ute i den mindre snabbsprungna sanden. Eftersom det dessutom var mörkt och snöade så var sanden även mindre lättorienterad, snarare omöjlig. Även för oss som minns 70-talet. Det bommades som sagt friskt. Redan vid första kontrollen på första slingan var det många som var överens om att den satt fel. Det samma gällde för tvåan och tvivlet spred sig bland de säkra och i samlad tropp lommade de tillbaka mot ettan.

Det enda glädjeämnet var väl de täta åskådarleden vid boet, Cissi x 2, Anton, Tuva, Inga, Gunnar och Janne med hår på bröstet. Var gång man hittade dit drog Janne en lättnandes suck. Där emellan suckade Janne tyngre och tyngre och hördes muttra nåt om att det var bättre förr och ifrågasatte om det var nån idé att skicka nått lag 1 och 2 till Tiomila när det inte fanns en enda löpare som han skulle våga skicka ut på långa natten.

Själv träffade jag på herr Larsson på min andra slinga, men varken han eller jag fick nån större hjälp av det eftersom vi letade efter olika kontroller. Dessa kontroller låg dessutom 500 m ifrån varandra och ingen av oss var i närheten.
På sista slingan skulle jag ha ett grönområde mitt ute på sanden. När stegen tog slut var jag mol allena och vilket håll jag än tittade åt så var det bara sand, snö och mörker. Jag hade lika gärna kunnat varit i Saharas öken. Med gråten i halsen blev jag som tur var upplockad av Yuri och Tobias.

På nåt konstigt sätt hade Janne utsett Yuri, Tobias och undertecknad som favoriter. Även han med gråten i halsen kunde konstatera att vi var fyra minuter efter den säkre lille Mini och den snabbe Svedin ut på sista slingan. En slinga som var allt annat än kort. Trots att vi skulle ut på en gemensam slinga sprang vi ut åt varsitt håll. Som tur var fick vi aldrig höra vad Janne tyckte om det, men han var säkert imponerad.

Nu lämnade vi äntligen sanden och det började gå lite bättre. Granis passerades och på den långa långsträckan söderut mot kartkanten hann jag upp Hogedal som gjorde misstaget att haka på. Som tur var gick det en asfalterad väg i kartkanten och trots att jag passerad en fyra, fem stigar samt en kraftledning utan att ta notis om detta så vill det mycket till att man springer över en asfalterad väg utan att reflektera över det. Vi vände åter mot norr igen och som tur var var jag utom räckhåll för Hogedal.

Vid kontrollen kom jag ihop med Tobias som muttrade något om hans lampa nog snart skulle ge sig, vilket den oxå gjorde tio minuter senare. Tobias och jag gjorde sällskap och än hade i alla fall inte jag gett upp hoppet om att nå ikapp Granis igen.

Halvvägs hemma var det åter dags att ge sig ut i sanden. Jag vägrade och vi rundade hela skiten lite snyggt. In mot kontrollen visade sig Tobias ädel och tände sin lampa. Med två lampor var det en enkel match att hitta kontrollen trots att de lömska skåningarna vägrade ha tänt i sina stugor. Kanske har dessa halvdanskar fått höra ryktet om östblekinges vikingar som varken räds mörker, kläder eller kyla.

Vad bättre var var att vi fick kontakt med Granis. Tempot ökades lite och snart fick vi syn på fler lysen. Tätkontakt ?
Granis passerades lätt. Han låg en sträcka före i tanken än i benen och var helt förvirrad.
Svedin passerades oxå ganska lätt. Han hade lånat ut sitt stora batteri till sin dotter, snacka om familjefar, och sprang på sparlåga.
Nu var det bara Rikard och Yuri kvar samt Mini som faktiskt hade en liten lucka in mot sista.

Spurten var asfalt och Ukrainas första nattcupsseger var ett faktum. Snulligt Mini.
Rikard var stark och de andra var avhängda så jag och Tobias sprang in som fyra och femma. Tobias var helt förvirrad när vi kom ut på asfalten in mot mål efter 95 minuter och Cissi skrek att det bara var att spurta, dessutom utför.
- Va ? Är det redan slut ?
Tobias hade väntat sig en riktig 70-talsbana.

Mattias hade länge legat i täten, men den sista sandkontrollen knäckte honom totalt. Dock gick det bättre än på hans premiär vid Dackestugan.
Conny imponerade med sina dryga 2 timmar. Det är ju ändå tiden som räknas vid årets slut då staplarna räknas samman.
Kristina imponerade oxå. Är inte du motionslöpare numera ?
Synd att vintercupskungen Henrik inte kunde vara med. Det hade kunnat bli en duell på spurten det.
Till slut ett tack till Janne för en tuff bana. Plocka in den i mörker får du se hur lätt det är.

/Niklas

2001-01-17 - Vassaslätt

Karta och bana

Vassaslätt ja, det är nästan som Färskesjön det, bara lite värre. Inget för natt-Klasar alltså. För egen del såg det oxå ganska mörkt ut efter förra årets insats som väl var så där, utgått pg.a. materialproblem och noll poäng. Kanske att man skulle kunna ta några fler poäng denna gången, men hoppets låga flämtade mycket svagt.

Skosnörena hade gått av, men det fixade jag till i bussen. Lampan var överladdad så kanske ändå. Mats hade lovat årets mest OL-tekniskt krävande bana så kanske ändå inte. När vi kom ut till starten så visade det sig att det till råga på allt skulle vara gafflat oxå. Synd Rickard. Kanske att IK HPs Mattias Karlsson skulle ta en andra raka. Han ligger ju som sagt tvåa i den svenska nattcupen och där är ju alla deltävlingar gafflade.

Trots att Mini körde fel några gånger så hade vi gott om tid. Granis såg lite stressad ut eftersom Anders hade hans lampa och Anders lyste med sin frånvaro. He, he, he. Alltså, på med dojjorna och börja värma. Aj då, det nya skosnöret var visst inte så nytt, men med en enkel knut fixades det lätt. Tyvärr gick det strax därefter av på två ställen till. Nu började det bli stressigt. Vassaslätts förbannelse höll mig fortfarande i sitt grepp. Cissi hjälpte dock till med ett sprillans nytt skosnöre och så var det problemet ur vägen. Aj då, nr 2, ingen lampa. Ingen större vits att batteriet var laddat om man inte har nån lampa. Med hjälp av Gunnars bil och en stark högerfot blev det en tur till Jämjö och Martin Johansson. Mastodont-Martin bjussar inte bara på handdukar. Järnet tillbaka till starten igen och alla var kvar, kanske ändå. Aj då, nr 3, ingen jacka, kanske ändå inte i alla fall. Cissi fixade det hela igen och så var vi iväg in i mörkret.

De första fyra kontrollerna var väster om vägen. Har man sprungit där tidigare så vet man att om man prompt ska springa väster om vägen så gäller det att hålla sig på västra delen av asfalten och absolut så lite som möjligt i skogen. Mattias hade visst inte sprungit där tidigare så redan till tvåan stod det klart att det inte skulle bli nån andra raka.

De första kilometrarna var det rakt och Rikard passade på att dra stabilt och hårt. In till boet hade Rikard, jag och Granis en liten lucka, men sen hade vi varsin slinga. Redan här borde man ha avgjort, men detta var Vassaslätt. Mörkt blev det, speciellt för Rikard. Själv blev jag upp-plockad av Mini och efter två slingor hade vi fem minuters ledning. Mini hade dessutom på nåt konstigt sätt fått en liten lucka även till mig, men sikten var god och snart var jag i kapp. Tyvärr visade sig Mini vara en större klåpare än vad jag hade väntat mig, så tillsammans med Cissi och Sjöqvisten blev det scanningstaktiken.

In till boet för sista gången trodde jag i min enfald att jag hade koll, men icke. Värre blev det av att Granis och Rikard kom lullande. Vår ledning på fem minuter var väck. Som tur var kände Sjöqvist igen en grästuva i en mosse och på så sätt lyckades vi hitta boet typ en halv minut efter Granis. Rikard hade dock en slinga kvar och hade alltså än en gång fallit på banläggarens nesligaste knep - gaffling.

Nu var det många som hade det värre, mycket värre. Patric hade 40 minuter på en av slingorna (1,5 km) och gav upp efter endast två slingor.
Cissi sprang kontrakurs mitt ute på en slinga, men tappade endast ett par minuter vilket knappt räknas som bom.
Hogedal spickade en kontroll, men fick lite problem i ringen vid nästa. Efter lite letande hittade han dock en reflex, men det vissade sig tyvärr vara kontrollen han kom från. Han kände dock igen sig och behövde inte göra en Malinare.

På sista slingan passerade jag Granis och Mini och plockade kontrollerna i täten, kanske att det skulle bli en seger ändå. Allt var frid och fröjd, men vid tredje sista gjorde jag en oturlig krok och tog kontrollen kanske 15 - 20 sekunder efter. Allt rasade samman. I min mentala bild som jag jobbat på under veckan fanns det aldrig nån möjlighet att jag skulle ta en kontroll efter nån och speciellt inte efter Granis och Mini. Jag bröt ihop och lullade vidare.

Granis brände all sin tur för hela året och lyckades ta säsongens tre segrar (första, sista och ända) och Mini blev tvåa. Själv lyckades jag ta mig i mål med femton poäng mer än förra året, så ärligt var jag ända ganska nöjd.

Efteråt kom det fram att man enligt internationella nattcupsreglerna endast kan ha en deltävling per vecka, så troligen stryks väl denna tävling till förmån för fredagens i Åhus. Det är i alla fall i Åhus det gäller. Ryktet säger än en gång gafflat. Ska inte detta gafflingselände ta slut ? Det är inte bra för sporten.

Dessutom 1, gulgrönt är tomtmark och ej passerbart. Även på natten.
Dessutom 2, att vila inför en nattcup ger inga segrar. I alla fall inga moraliska segrar.
Dessutom 3, Orions damlag kör långpass med lampa numera. Kanske att det kan bli nåt av er oxå.

/Niklas

2001-01-10 - Aspö

Karta och bana

Nådens år 2001 började med att det skrevs nattcupshistoria. Årets första deltävling gick nämligen av stapeln långt ut i den blekingska skärgården, på Aspö ! Det hela började alltså med gemensam 30 minuters färjetur rakt ut i mörkret. Trots detta mönstrade Skogsfalken en bred trupp. Vi östblekingar kände oss mycket hedrade och ber ödmjukast om ursäkt för det låga deltagarantalet på decembers vintercup i Karlshamnstrakten.

Själv kände jag mig orhört säker på en tredje rak seger. Har man aldrig åkt hem med färjan från Aspö som en förlorare så ... Nu fanns det dock många andra som inte heller hade gjort det, men de hade å andra sidan heller aldrig åkt färjan hem som segrare.

Mörkret var inte så tätt som det brukade ty månen sken som aldrig förr, full och go, trots att den så sent som igår var totalt förmörkad. Kanske var det därför som hela 22 tappra ställde upp sig på startlinjen, med Orion tryggt vakande från en stjärnklar himmel. Martin Söderberg erkänd faktiskt vid hemresan att när det gäller stjärnbilder så är nog i alla fall Orion vassare än Skogsfalken.

Lugnt och fint förflyttade vi oss in i skogen mot ettan. Vissa lugnare än andra och för mig personligen gick det väl så där, men strax efter korta banans löpare hittade jag i alla fall röset. På nåt sätt kändes det hela oroväckande bekant. Mot tvåan sprang jag om damklassen och tog ett eget säkert skogsvägval och så var man på plats i täten igen. Så där ja, nu är det bara resten kvar.

Henrik och jag lullade väl på i skaplig fart och efter ett tag blev det asfalt. Svisch, Martin "asfaltsmannen" Söderberg kom tassande. Genom Ryd började Martin svamla nåt om att det nu bara var 30 km kvar till Svängsta. Lät som att han var nära utmattning och jag drog ner lite på takten och försökte peppa honom med lite visdomsord från livet. Henrik trivdes inte riktigt med detta och tog det långa steget upp i täten. Undrar var IK HPs natträv Mattias Karlsson höll hus ?

In mot sjuan delade vi på oss. Henrik och Martin fegade runt ett grönområde, men jag visade mig manlig och stångade vidare. In mot kontrollen kom jag ändå några steg före och fick syn på reflexerna till höger. Komstigt att det helt plötsligt sitter två kontroller på samma ställe. Undrar varför ? Kontrollen visade sig vara ett sömnigt rådjur och vi vände tillbaka och hämtade upp klungan. Undrar var Mattias håller hus ?

In mot tian körde Henrik och jag skuldra vid skuldra. Kändes dock som om Henrik var mer rätt, men det gällde att hålla god min och försöka se säker ut. När det dök upp en icke-nygjord skjutbana fick jag återigen vända åter och samlade upp klungan inklusive Henrik. Ingen fara alltså, men undrar var Mattias håller hus ?

När kontrollreflexen siktades siktades oxå ett lyse som kom oroväckande fort in mot den samma. Så det är här Mattias håller hus, inte bra. Nu drogs farten upp och jag försökte använda all terrängkännedom jag hade, vilket inte var så mycket. På nåt sätt lyckades jag dock ta mig förbi Mattias, men han var oroväckande nära och på stigen mot sextonde for han förbi. Nu gällde det bara att de sista kontrollerna var luriga, men Mattias visade sig vara säkerheten själv. Ligger man tvåa i den svenska nattcupen så gör man och Tobias var ju inte med.

Jag visade mig ädel mot nattcupsdebutanten och joggade in som tvåa. Den som gled in som trea och som jag trodde var Henrik visade sig vara Måsse. Snabb som i fornstora dar. Han lyckades därmed spräcka den förargliga nollan från nattcupen på Augerum/Lösen.

Hedras den som hedras bör och dessa bör väl hedras:

IK HPs nattstall som vann allt som gick att vinna, men hade inte vi kommit och samlat upp Linda så kanske saken hade varit en annan.
Magnus Larsson som såg till att Cissi, utan natthjärna (enligt henne själv) och Hogedahl utan kompass på ett lugnt och säkert sätt kom hem med alla kontrollerna plockade, men Magnus du ska inte avslöja att du oxå går på halvchans. Kan man imponera på folk så ska man inte avslöja sanningen.
Strindhagens som ädelt avstod kvällens deltävling p.g.a. för stor terrängkännedom. Detta var dock helt onödigt ty glöm inte nattcupens devis:
Demokratiskt vald väg i mer eller mindre okänd terräng !

Ett stort tack oxå till arrangörerna Kenneth Fager och Bosse Svensson för att vi fick tillbringa natten på Aspö. Mera sånt !
/Niklas

2000-12-13 - Augerum/Lösen

Karta och bana

Hemmaterräng !! Med nattcupens måtto - Demokratiskt vald väg i mer eller mindre okänd terräng ringande i öronen kändes det bara bra att ha banläggaren boende i huset (som ju ligger mindre än en km från starten.) Dock ska man betänka att hemmaterräng inte behöver vara ett plus utan oftare är det motsatta. Själv har jag t.ex. aldrig lyckats vinna på Augerum.

Mini hade gått på min fint från förra veckan att vila två dagar. Han var alltså ultraseg. Själv maskade jag mig igenom ett Berra-pass vid Orionstugan igår så allt kändes på topp. Nu var det dax att gå ikapp Granis i totalen samt att få revansch på Augerum. Det var dock lite oroväckande att även Granis maskade igår, men ...

Cissi varnade för gafflade banor samt för näst-sista kontrollen, men det var väl ingen som brydde sig vid starten. Dock var det fler som brydde sig en dryg timme senare.

Gafflade banor är på gränsen till osportsligt och det visade sig redan vid ettan. Efter drygt 5 minuter hade jag lyckats avverka banans första 300 meter och mörkret var mörkt. Dags att bita ihop.

Efter första slingan (18 minuter) var jag bara fyra minuter efter Rikard och Yuri (!?) så än var det ingen fara på torpet. Andra slingan gick 5,5 minuter snabbare än första och nu var det endast 2,5 minuter upp. Kändes bra.

Efter en lång vägsträcka hade Patric, Mini och jag bildat en gles liten klunga. Mini var ju seg så han var ofarlig, men Patric verkade stark. Dags att göra något. Eftersom man är lätt på foten (till skillnad mot Patric och Mini som springer rätt tungt) så drog jag ner i ett djupt och blött kärr. På lätta fötter tassade jag på och blev som väntat själv. Trea ? Troligen. Undrar när Yuri och Rikard dyker upp ?

Svar: Längst i söder syntes två irrande lysen. Yuri frågade om jag tagit den, men det kunde jag tyvärr inte svara på eftersom jag inte visste vilken de skulle till. Det var ungefär som formel 1 - vrroooommm !

Mörkt igen och på hemväg. Kändes bra. Började fundera lite på segerintervjun och banketten. Dock var näst-sista kvar.

Till näst sista var det vägvalsdax. Runt höger på vägen ? Snabbt, men med en elak ingång genom ett mörkgrönt område. Eller runt vänster längs med beståndsgränsen ? Långsamt, jobbigt, men säker ingång. Körde det säkra vänster och gick stabilt ända in i ringen, men där var det tätt. Värre än julruschen på Femmans torg.

När jag gjort ett svep och var på väg in för andra gången dök Rikard och Yuri upp. B...e ! Efter ett par vändor till kom Granis, Mini och herr Larsson. Aj, aj. Och Cissi som hade varnat oss. Synd att man aldrig lyssnar.

Lyckades dock hitta stenen och började knö mig ut. Drog en ramsa högt och tydligt för att försätta de andra i falsk förhoppning om att även jag fortfarande letade.

Resten var defilering in mot mål och den andra raka ! Det är som sagt nya tider nu.

Yuri imponerade stort. Kanske något för långa natten till våren. Hans natt-formkurva är i alla spikrak.

/Niklas

2000-12-06 - Häljarum

ÄNTLIGEN var det DAX !
Karta och bana

Det tröstlösa sommaruppehållet med sol, värme och annat skit är äntligen slut. Mörkret är återigen kompakt och har man upplevt den snöfattiga blekingehösten så vet man vad det mörkret menar. Barn och andra svaga individer har sållats bort och endast männen är kvar, oavsett kön.

Till säsongens första deltävling vågade sig tio mer eller mindre förhoppningsfulla natträvar. Magnus Larsson var givetvis där, var det nån som trott nåt annat ? Svedin var väl det enda som lyste i mörkret, dock med sin frånvaro. Varför ? Kanske var han hemma och bakade bullar och våfflor till torsdagens begivenheter.

Tre debutanter hade ställde upp sig på startlinjen, vilken Granis markerade mycket tydligt. Varför ? Han har väl aldrig vunnit någon spurt ? Martin Hogedal var en äkta rookie, Cissi och Yuri har visst fuskat lite tidigare, men utan större framgångar. Kanske bättre lycka denna gången. Cissi hade t.o.m. drömt i natt att hon skulle vinna och frågade mig naivt om jag trodde att det fanns en teoretisk chans att hon skulle kunna vinna en nattcup nån gång, men det finns det ju inte.

Arrangören Johan Muren dillade något om slingor och Rikard såg lite rädd ut. Var det gafflat ? Lyckligtvis var det inte så.

Själv tänkte jag som så många gång förr att jag nu äntligen skulle ta min tionde delseger, men den tanken var jag nog ganska ensam om. Efter 30 sekunders löpning kändes det att om jag skulle ha någon chans så fick det bli på teknisk överlägsenhet, benen och andningen var tunga. Dåliga nerver ?

De första fyra kontrollerna togs som vanligt utan att vara i närheten av att spika, dock var jag före både Cissi och Rikard. Cissis tanke var visst att bara hänga med, men försöker man hänga på undertecknad så kan det ju bara gå på ett sätt, d.v.s. fel. Hon vägrade dock sålla sig till de klenas skara och fick ett rejält långpass. Tur för henne att nattcupen liksom skidskyttarna tagit bort regeln att är man varvad blir man bortplockad.

Trots den avhängdes mörker oroades jag inte. Det var många skåningar med och kanske var det dessa som tagit täten. Mycket riktigt såg jag snart några irrande lampor och vid varvningen var vi endast 2,5 minuter efter Mini och Hogedal. Det kändes nästan som vi ledde.

Min nya taktik att försöka orientera även om man ligger först i klungan visade sig lyckosamt och snart var även de två utbrytarna inplockade. Vi lunkade på lite lugnt med vissdom om att Rikard troligen var långt, långt efter.

På något sätt lyckade klungan splittras vid sista kontrollen på andra slingan och Henrik fick en lite lucka och jag fick en mindre lucka. Handbromsen lades ur och den riktiga jakten hade börjat.

Henrik plockades in och han och jag hade säkert 30 sekunders lucka till de övriga. Så höll det sig ända in mot sista som var en mycket lurig sten vilken vi dock spikade. Jag klev över stenen och hittade reflexen. Henrik som höll sig två meter till vänster gjorde dock inte det samma. Jag började irra lite lojt mot mål och till min förvåning fick jag med mig Henrik en bra bit. Segern var given !

Med andra ord så är det nya tider nu när Tobias har åkt till Göteborg och jag har bytt taktik.

/Niklas

2000-03-01 - Rosenholm

Dagens nattcup var förlagd till brukshundklubben i Rosenholm där Pia hade utlovat utslagsgivande banor i svårframkomlig terräng. Kanska hyfsat startfält ändå med tanke på vädret som växlade mellan duggregn och snöblandat regn. Bl a märktes Martin kenyanen Söderberg åter på startlinjen. Hans löpsteg visade sig inte kommma till så stor nytta idag.

De första fyra kontrollerna var i en kanska detaljrik och stenig terräng vilket medförde en lugn öppningsfart som passade mig precis. Sen började stångandet med granarna. Redan vid sexan kom sedan det avgörande rycket för mig och Granis där vi tog lite till vänster om strecket vilket var lyckosamt med ett par fina stråk genom granbushen. Efter två kilometer grönområde blev det lite mer snabblöpt och Granis fick en liten lucka till trettonde där jag missade lite och tappade kontakten. Sedan blev det en ensam kamp mot elementen. Efter 23:e kontollen såg jag ett par ögon komma rakt mot mig, trodde det var en hare som ville ha ett chickenrace. En liten hare kan man ju inte väja för, men jag hoppade dock snabbt åt sidan då det visade sig vara en grävling i full fart utan tankar på att byta riktning. Med ytterligare några minuters bom på slutet kom man iallafall runt banan vilket somliga inte klarade och sist var jag inte heller.

Grattis Granis till din första seger i år.

/Magnus

2000-02-02 - Kallinge

Här sitter man i soffan trött och sliten efter dagens natt-cup. Det är tur att veckans andra höjdpunkt visas på dumburken (Seinfed) annars hade man förmodligen redan somnat. I dagens avsnitt ställde George frågan: vad är de för liv vi lever. Man börjar själv fundera i dessa banor nu när man ska försöka sätta text till denna dagen, men jag skall försöka. Idag var man som vanligt stressa in i det sista, frågan var om man skulle hinna till avfärden eller skulle man bli tvingad att köra själv. Vi fick såklart köra själva. Med väskan packad på 20 sekunder och med en banan i handen kastade man sig i bilen för att försöka hinna till starten. Med plattan i botten och sick-sackande mellan medtrafikanter lyckades Mattias Grahn köra oss till samlingen i Kallinge, vi kom till och med i tid. Det enda lilla missödet var att man lyckats ta med en huvudställning som var helt paj, inte en enda lampa fungerad. Under bilfärden försökte jag meka ihop lampan med diverse verktyg, utan att lyckas framkalla en enda liten ljusglimt. Det kändes otroligt hopplöst, mitt enda hopp stod nu till att någon skulle ha tagit med en huvudställning extra. Inte mycket att hoppas på, ni vet väl själva, hur många gånger har man med en extra huvudställning till träningen? Min hjälte för dagen blev arrangören själv: Peter M. Denna otroligt sympatiske Göteborgare hade en huvudställning till utlåning. Dagen var räddad, det var nu man började drömma om seger och många sköna poäng. Innan starten informerade Peter med en militärs vana om nattens utmaningar. Framför allt skulle man akta sig för Kallinges alla branta branter. Det visade sig senare att alla inte lyssnat så noga på genomgången. Till starten lotsade Magnus L oss i ett högt tempo, det var inte utan att man började fundera på om han har tjuvtränat lite. Trött och sliten kom vi till starten, här började vi alla med att markera startpunkten med våra kroppsvätskor. Mattias tog hand om startpunkten? Start gick och vi började lufsa iväg mot ettan, det var inte direkt något Tobias-tempo. Ganska snabbt visade det sig sig vilka som var på hugget. I täten hamnade Mattias och Pär Hansson, själv låg jag i kön och kämpade för att hänga med. En efter en plockade vi kontrollerna utan att några direkta missar och utan att någon blev avhängd. Vi var samlade i ett led, precis som en skolklass på vandring med jämna avstånd. Det var precis när man börjat slå sig till ro som ett avgörande kom. Vi skulle ta en liten diffus sankmark som låg alldeles i närheten av en väg. Förmodligen var det ingen som läste kartan för vi lyckades hamna lite snett, detta skapade oro i ledet och vi blev alla lite förvirrade. Ordningen var rubbad. Det var bara Mattias och Per som behöll lugnet. Dessa två snabbspringare lyckades frigöra sig från truppen utan att det märktes. De sprang runt på en väg (fegt) och spikade sankmarken. Själv så hade jag ögonen fixerad på en snöpinne (en sån som står längs med vägarna), det visade sig efter ett tag att detta var kontrollen. Ja ja det är sånt som kan hända den bästa?! Med två löpare minde fortsatte vi andra vidare. Kontrollen efter spikades och vi fortsatte mot nästa, det var en enkel sträcka, det var bara att hoppa ner på vägen och följa den mot kontrollen. Nu visade det sig vilka som lyssnat på Peters genomgång. Det som skilde oss mellan skogen och vägen var en gigantisk brant. Med livet som insatts började vi klättring ner mot vägen. När vi kommit halvvägs och det var omöjligt att fortsätta hittade vi den bortflyende Mattias på en liten klippavsats. Per var den enda som lyssnat för han lyckades undvika branten och fick en avgörande lucka. In mot varvningen kom vi i träsket minuten efter Per. Efter varvningen var det gaffling ála Smålandskavlen dvs två slingor med vissa gemensamma kontroller. Klungan blev splittrad. Jag och Mattias slog följe och Magnus L tog hand om de andra. Det blev lite missar men tempot var högt och vi börjad knapra in sekund för sekund på Per. Vid varvningen var det Per 40 sek före mig och Mattias och ytterligare 30 sek senare passerade Magnus L, Anders H, Sanken, Danilel N och sist som vanligt kom Ted. Det var upplagt för dramatik. Tempot skruvades upp och alla började drömma om många poäng. Det gjordes en del missar i klungan och Per kunde ohotat springa mot sin första triumf i den anrika natt-cup:s historien. Vi andra var som magneter och drogs mot varandra in mot den sista kontrollen. Nu var vi samlade igen på ett led, alla utan Per. Först in mot den sista kontrollen var Mattias och tätt därpå kom jag och de övriga. Sista kontrollen var en brant som man var tvungen att runda för att komma till målet. Mattias sprang till vänster och jag till höger. Med spänst i steget och fradgar kring munnen pressade jag mig till det yttersta för att komma före Mattias. Det var med en klar marginal som jag kom två, nästan 10 sek till Daniel och Sanken. MEN var tog Mattias vägen? Jo han lyckades fastna i en taggtråd till Daniels stora glädje. Skrattande passerade Daniel och Sanken en förtvivlad Mattias.
Så tog denna dagen slut och man kan konstatera att EN mening med livet är att spring natt-cup.

/Granis

2000-01-26 - Högalund

Vi var inte så många på startlinjen trots att vi var i Dackestugan.

Redan vid den andra kontrollen utkristaliserades en sixtett bestående av Granis, Sank, Larsson, Lasse, Rick och jag. Vi såg varandra för det mesta i början men på långsträckan till sjunde hände det saker. Alla sprang olika vägval och det bidde så att de tre äldsta i klungan tappade kontakten och det hela skulle stå mellan en Sörmlänning, en Skåning och en Stockholmare. Hela vägen hem följdes vi mer eller mindre åt- här gällde det att vara cool.

Jag hade taktiken klar för mig, ryck på stigen till sista! Gick förbi Rick- men märkte till min förvåning att lampan bara gav ifrån sig ett svagt gult sken. Så trots alla mina försök att få en funktionsduglig lampa lyckades jag inte fullt ut. Lillgran och Bratts fulladdade batterier gick inte att fixa fram i tid utan Anders halvladdade batteri föll mig på läppen.

Från sista till mål var det kartminne för kartan räckte inte ända fram till mål. Jag lyckades hålla de båda bakom mig ända fram och tog min andra fullpoängare i den åtråvärda serien.

Ser fram emot nästa natt-cup då vi skall bemästra Miketinacs banor och en till segrare skall koras.

Peter

2000-01-19 - Gisslevik

Eftersom det var jag som vann (2:a plats på långa banan) så har jag fått äran att skriva lite om tävlingen den månklara kvällen den 19 januari 2000.

Taktiken innan loppet var given. Eftersom jag har varit skadad, så skulle jag ta det lugnt. Det gjorde jag också, tittade knappt på kartan en enda gång.

I början hängde alla ihop. När vi var 25 meter från andra kontrollen stod alla och tittade ut på den fina utsikten (som tur var så tog jag kameran med mig).

Fjärde kontrollen missade Rickard och Larsson och några till (man såg dom när man tog kontrollen HA, HA). Fast vi sprang inte så fort som dom var ifatt halvvägs till nästa kontroll.

De stora missarna kom väster om vägen, och extra mycket när man BARA skulle springa sydost och ut mot vägen. Jag, Mats, Larsson och kalmarkillen sprang kontrakurs och fick springa snett tillbaka (la väl en 2 minuter kanske, men vad är det när man kan bomma mycket mer, eller landslagsstjärnan Rickard något att tillägga.

Öster om vägen gick det sakta och lugnt, tills Rickard och Daniel kom ifatt strax innan mål. Men som ni alla vet skall man ju hitta kontrollerna också. Mats var kallast mot slutet och tog sista i ensam majestät och kunde defilera in i mål.

Patrik

2000-01-12 - Johannishus

Ett starkt startfält ställde upp på startlinjen på parkeringen vid Johannishus IP. Gamla klassiska nattcupsmarker. Henrik påminde oss om en hård spurtstrid för två år sedan, men jag kan inte minnas att det var någon strid. Snarare utklassning. Frågan var om det skulle bli på samma sätt även nu. Eftersom Tobias var med gällde det att värma upp. Rutinerad, som man börjar bli (?), satte jag på mig OL-skorna redan hemma. Tanken var att omklädningstiden skulle kortas och uppvärmingstiden skulle förlängas. Tyvärr blev de andra skorna kvar hemma vilket gjorde att kvällens mål blev att försöka hålla sig torrskodd. Inte lätt i dessa dagar (och nätter).

Efter förra veckans gigantiska skitsnack från Skogsfalkens sida blev vi mycket förvånade när ett helt gäng falkar dök upp. Har damsällskapen åkte hem ?

Endast en saknades - bäraren av den svarta ledartröjan - Svedin. Blev det för lång runda i Jämjöskogarna igår eller är han mätt på framgångar ?

Två som var taggade var Sanken och Rikard. Båda hade följt Mjällbys revolutionerande koncept att träna två pass på tisdagar. Ett segergrepp eller ? Själv körde jag två pass på onsdagarna förra vintern och det resulterade i noll segrar. Med tanke på Sanken rappa steg när spurten drogs upp på asfalten in mot Orionstugan igår så får man nog se upp i framtiden. Gör bara inte Mjällbys misstag att vila på söndagar.

Starten gick och vad mer finns att säga ? Jo, Tobias vann visst, men det var ju inte så ovanligt. Friskis & Svettis är visst inte så dåligt ändå. Vi får väl se vad en vinter i Göteborg kan göra åt nattformen.

Själv gjorde jag misstaget att försöka springa själv. Det lyckades i och för sig, men kanske inte så som jag hade tänkt. Granis försökte mycket fult fälla mig efter trean, men jag svarade med en svensk skalle i hans bröstkorg. Vet ni förresten vad det är för skillnad på en svensk och en dansk skalle ?

Dagens svarta kort nummer ett går till Pilblad. Fair-play-trophy gäller alltid. På nattcup innebär det bland annat att man ska nudda vid reflexerna och inte utnyttja tillfället att accelerera förbi när de andra stannar upp för detta moment.

Dagens andra svarta kort går till Anders. Att nudda reflexerna är som sagt viktigt. Dock räcker det med att nudda. Att slita loss reflexerna och ta med sig dem hem är på gränsen till osportsligt.

Patric påstod att han var först vid sista, pigg i benen och så gott som segrare. Rutinen saknades dock och segern förbyttes i en sjundeplats. Snulligt, men vad kan man förvänta sig av en H35:a ?

Som åskådare och mycket entusiastiska sådana, ställde ett helt ungdomens-tiomila-lag år 2010 upp. Alla lovade att önska sig pannlampor i födelsedagspresent. Natt-OL var visst betydligt roligare än julgransplundring. Än finns det hopp för ungdomen. Så alla ungdomsledare, dra till Johannishus och värva nattlöpare.

Själv drar jag mig nu tillbaka. 2 månaders träningsläger i England är vad som gäller. Patric Sjökvist kommer att ta över underhållet av dessa sidor och tvåan på varje deltävling får som straff skriva en bit. Ha det kul och låt mörkret vara med er.

/Niklas Bratt

1999-12-08 - Augerum/Lösen

Efter en ihärdig hosta fegade jag ur och drog till England. Kvar blev Cissi som fick fixa i stort sätt allt, så om nåt var så dåligt skyll på henne. Men vad kan vara dåligt med en nattcup ?

Äntligen var det i alla fall dax, det otäcka sommaruppehållet var slut och den blekingska vintern var här, med allt vad den hör till. Barmark, regn och MÖRKER !

Jag testade ett halvnytt grepp med slingor och sånt. Det är ju inne med det och i bland kan det ju vara kul för nattcupen att sjunka till SOFTs låga natt-SM-nivå, eller ? Bara så att vi vet att vi kör efter rätt koncept.

Det visade sig visst att:
A. Banan var inte tillräckligt utslagsgivande, eller
B. Rikard har tjuvtränat och växt-till-sig (låter otroligt), eller
C. Att göra klart ett exjobb kräver sin man/kvinna och är inget man gäspar hem, eller
D. Tobias storhetstid har nått sin topp och resan ner i träsket har påbörjats.

Skicka in ditt svar i ett frankerat kuvert oss tillhanda senast lördag. Först rätt öppnade svar vinner en järnspis. Alla övriga vinner (?) en regelbok att studera under julhelgen.

Ha det gött i mörkret, nästa vecka då är det dax för min comeback och då ska vi se om inte Rikards flin suddas ut ganska så kvickt. I alla fall så bugar jag mig, för tillfället, för den nye, tillfällige, nattkungen.

/Niklas Bratt

1999-03-24 - Vassaslätt

Så var då det dax för sista deltävlingen denna säsongen. Den alltid så förhatliga sommartiden kommer nästa vecka att obarmhärtigt sätta punkt för allt vad nattcuper heter. Nu var sista chansen för alla "loosers" att ta hem en deltävling och slippa bli förnedrade hela sommaren. Själv hade jag på något märkligt vis sällat mig till denna skara. Eftersom varken Mini eller Rikard skulle vara med så kunde jag ikväll vinna utan risk för att skada återväxten inom svensk orientering.

Kvällens kamp stod inte bara om vem som skulle ta sin första delseger utan oxå mellan Granis och mig om den totala andraplatsen. I och för sig var det så gott som redan avgjort. Jag behövde bara vinna och se till att Granis inte blev bättre än femma. Med andra ord inga större problem. Eftersom kvällens deltävling skulle avgöras i det fruktade Färskesjöområdet (där t.o.m. Kent Olsson använder kompass) så var de tappras antal ganska lågt, men på något sätt skulle jag väl kunna få med mig tre av dessa i ett tidigt ryck och på så sätt se till att Granis inte blev bättre än femma.

När starten gick var det bara Lars-Ola som inte hade insett att Tobias inte var med. Medan vi andra tog det lite lugnt mot ettan drog Lars-Ola på som vanligt i 220 knyck. Han hämtades dock snabbt in och mot tvåan var det dax för mitt tidiga ryck. Tyvärr fick jag inte med mig någon och eftersom jag behövde tre stycken så var det lika bra att sakta in. När de andra till slut kom ikapp så var Granis fortfarande med. Jag fortsatte att springa med 50 - 100 meters lucka samtidigt som jag svängde hit och dit. Inget hjälpte. Granis var inte lika lättlurad som andra skåningar och hängde fortfarande med. Vid åttan var Granis, snabbspringaren Martin Söderberg och jag tillsammans. Dax för en fint. Jag drog avsiktligt snett mot nian, stannade efter ett tag på en berghäll och sa något om att vi redan hade passerat under kraftledningen, vilket vi givetvis inte hade gjort. Vi delade på oss. Martin och jag åt ett håll och Granis åt ett annat. Nu var det dax att rycka igen. Tyvärr fick visst Granis syn på Lars-Olas lyse och vi var åter samlade.

Lars-Ola verkade pigg och behövdes fintas bort. Den enklaste juniorfinten funkade alldeles utmärkt. Släpp upp honom i täten och låt honom stressa iväg åt fel håll. Mot tredje sista var det lite stig och nu var det kanske lika bra att bli av Martin oxå. Han fort snabbt upp i täten, men då jag hoppade in i skogen efter ett tag så vände den fegis och följde efter. Nog för att han är väglöpare till vardags, men han var inte lika lättlurad som en sådan.

Vid sista visade Martin prov på ännu mera taktiskt kunnande. Han slängde helt enkelt kartan och kunde på så sätt springa betydligt lättare mot mål. Mot reglerna ? I alla fall mot Skogsmulles regler:
Man ska aldrig, aldrig, aldrig kasta papper. Bara, bara, bara plocka upp.
På något märkligt sätt lyckades han dessutom komma före mig ut på vägen. Vi gick båda upp på tå, men spurten var alldeles för kort. Med en bröstvårtelängd lyckades Marin fälla sig först över mållinjen. Grattis !

Granis då ? Han släckte sin lampa, lunkade in som trea och kunde på så sätt behålla sin plats som förste förloraren i nattcupens totalställning.

Nu återstår bara ett långt ljust lidande för herr Larsson och alla andra natträvar, men som det är sagt:
Väntar man på något gott är det ju bara härligt.

Håll ut ! Snart är mörkret här igen !

/Niklas Bratt

1999-03-16 - Biskopsberg-Bastasjö

Eftersom jag blev avhängd redan vid ettan (efter 200 m) och sprang större delen av banan i ensamt mörker, kan jag inte lämna några kommentarer som är av intresse för någon annan än mitt ego.

Några reflektioner i efterhand:

* Tobias vann som vanligt, men var bedrövad över att han inte lyckades ta hem nio delsegrar. Bättre lycka nästa säsong !
* Hur var det vid kontroll tretton ? Hittade alla den rätta reflexen ? Vilken färg var det på den reflexen som Martin Söderberg och Rikard Gunnarsson hittade och satt den inte lite väl långt från elljusspåret ?
* När Lars-Ola såg banan insåg han att det skulle bli svårt att inte bryta vid varvningen. Hur gick det ?
* Granis missade starten med 12 minuter trots att Anders gjorde sitt bästa för att fördröja starten. Hur prioriterar du ditt liv Granis ? OL eller jobb ?
* Nu har alla loosers bara en chans kvar att ta hem en delseger. Vem blir den lycklige ?

/Niklas Bratt

1999-03-09 - Alljungen NV

1:15 000-delskarta !!!!!

Lars-Ola hade känt pressen och lagt en bana på en karta i skala 1:15 000. Hur skulle detta påverka resultaten ? I ett distrikt där alla tävlingar avgörs på kartskalan 1:10 000 och endast de äldre löparna har hört talas om kartor i skala 1:15 000 (och i vissa fall oxå 1:20 000 med bruna mossar) skulle detta kunna få oanade konsekvenser. Skulle någon överhuvudtaget hitta runt och skulle Lars-Ola kunna sätta ut alla kontroller och i så fall på rätt ställen ? De flesta av de infödda blekingarna vågade sig av naturliga skäl inte ens till start.

En hård strid var oxå att förvänta om den åtråvärda tredjeplatsen i totalställningen. Jag kände mig klart stressad av att Rikard nu bara var tre poäng efter och Rikard började bli ganska självsäker. På grund av detta införskaffades ett par nya OL-skor i lördags. Rikard kontrade med en ny lampa. Alla (utom Rikard ?) vet ju att en ny lampa måste man springa in innan den blir snabb nog. Med nya skor är det ju precis tvärtom. Ju nyare desto snabbare.

Sol och bad resenärerna var tillbaka. Bruna i ansiktet, men pigga i benen ? Rykten hade cirkulerat om att den snabbspringande Martin Söderberg skulle våga sig till startlinjen, men när det väl gällde så lyste han med sin frånvaro. Hade Yuri knäckt honom eller hade han insett att asfaltsträckorna i Alljungen är korta och fåtaliga. Däremot så kom Jon åkande i sin Mersa via en egen genväg direkt från Sjuhalla. Detta förbättrade meriterna hos löparna till det otroliga:
en natt-SM-mästare, en silvermedaljör, en fjärdeplatsmedaljör och två junior-natt-SM-mästare varav en regerande, samt en junior-silvermedaljör.
Dessutom så var Mosse tillbaka. En efterlängtad comeback i elfte timmen.

När starten gick tänkte jag på de tänkvärda ord som jag fått av vägspringaren Jesper Johansson Linköping: Ligg bakom och gå om på spurten. Trots detta tog jag ettan först och vid tvåan var det ospårat och mörkt. Jag fick lov att göra en extrarunda för att vänta in Mini. Vid fyran var det samma sak igen och här var jag tvungen att ropa på de andra. Springa själv kan man ju göra andra dagar. En oturlig miss inför publiken vid sexan gjorde att jag t.o.m. låg efter klungan. Denna leddes av Granis så någon oro fanns inte. Dock hade Mini och Tobias fått en lucka, men bollen är ju som sagt rund.

På slutet när jag sprang om herr Larsson för fjärde gången så fick vi syn på ett lyse. Larsson var säker på att det måste vara någon på korta banan och med tanke på hur lyset rörde sig så var det bara att instämma. Senare skulle det visa sig att det var Tobias. Hade han tappat formen eller hade han räknat ut att totalsegern redan var klar ?

Vid nästsista var herr Larsson och jag ikapp Tobias och Mini, efter att jag sprungit om Larsson två gånger till. Sista var lurig, men Mini litade på turen och denna gången gick det hem. Själv körde jag på säkerhet och joggade in som tvåa. Tobias belade sin sämsta placering hittills, fyra, men grät väl inte så mycket över det. Rikard däremot kom, blötare än alla andra tillsammans, instapplande på tionde plats och gråter sig säker till sömns i kväll. Han aspirerar dock på titeln som kvällens hjälte efter att ha provat om de nya lampan även fungerar under isen i vattnet. Enligt ryktet hade han sprungit på ett knöligt hygge och fått syn på en fin vändplan som han sprang ut på. Tyvärr var det ingen vändplan utan istället ett kärr som någon hade gjort om till en sjö. Efter första steget på vändplanen befann han sig simmande under isen med is innanför tröjan. Kallt ? Lampan fungerade i alla fall när han kom i mål, men hur bra lyste den under vattnet ? Ett par pass med den nya lampan och han kanske är tillbaka i matchen igen. Tyvärr så är det inte så många chanser kvar detta året, men till nästa år så kanske. Lampan är i och för sig inte ny då, som Rikard mycket riktigt konstaterade, men ...

En annan aspirant på titeln som kvällens hjälte är Patric som visst har börjat ladda för långa natten. 96 minuter i ensamt majestät. När tränade du så länge senast ? När Patric åkte hemifrån hade han meddelat familjen om att han skulle på natt-orientering. Hans son påpekade då att så inte var fallet utan att han i stället skulle på kvälls-orientering. Försökte du bevisa att du hade rätt och att Anton hade fel ?

/Niklas

1999-03-02 - Alljungen

Magnus Larsson bjöd på en utslagsgivande bana och kammade själv in tre arrangörspoäng. Hans svit håller i sig !

I Alljungen är det som alla vet mörkt, kallt, blött och alltid snö. Så också denna kväll. Klungan splittrades redan efter en kilometers löpning och en tätgrupp på fem löpare blev själva. Tre av de fem tidigare delsegrarna - Tobias, Mini och Rikard. Dessutom fick de sällskap av undertecknad plus herr-UK Peter Andersson, piggare än nånsin.

Efter cirka halva banan skulle ett uttorkat dike av modell större passeras. Tobias spänstade lätt över, medan Mini och Rikard hoppade ner för att sedan försöka klättra upp på andra sidan. Detta visade sig var lättare sagt än gjort, men genom att Mini klättrade på Rikards axlar nådde han precis upp och kunde därefter dra upp Rikard. Alternativet hade varit att vänta på vårfloden och då flyta upp till kanten. Detta hade dock inte givit så värst många poäng. Själv tog jag med mig Peter och sprang över en liten bro vid sidan.

Eftersom UK-Peter var med så gällde det att visa att man inte är kapabel att springa nattsträckor utan i stället är bättre att ha på de musigare dagsträckorna i kavlarna framöver. Jag bröt mig således ur klungan och med Peter i släptåg gjorde jag några yviga svängar, några missar och ett par sämre vägval. Trots detta var jag några steg efter Tobias vid sista. Mini och Rikard var två steg efter mig. Tobias körde rakt på mot mål så ville man vinna så var det bara att försöka sig på något annat. Rikard var passiv och sprang efter Tobias. Detta resulterade i en andraplats. Själv chansade jag på att det skulle vara snabbsprungen is i det sanka grönområdet som ledde till en lockande stig. Så var naturligtvis inte fallet och därmed var det omöjligt att vinna, men det är ju bara segrarna som man kommer ihåg (säger jag som inte har vunnit någon, än). Mini följde efter mig och hittade väl någon djurstig eller nåt liknande. I alla fall nådde han stigen före mig. Eftersom jag hade varit ädel och hjälpt honom med att skruva ihop hans lampa före start så räknade jag med att han skulle släppa förbi mig. Tyvärr räknade inte Mini med det och sprang med breda armbågar själv in som trea. I och för sig okey, men snyggt var det inte.

/Niklas

1999-02-24 - Rosenholm

Dags för en tävling med stämplar och startkort. Snabbspringaren Martin Söderberg våga sig inte till start. Hade han fått förhandinformation ? Nu skulle i alla fall våra misstankar besannas om att Tobias bara rycker ifrån i början för att sedan kunna gina lite här och där. Detta visade sig tyvärr (?) inte vara helt med sanningen i överensstämmande. Att han rykte ifrån var sant, men alla stämplar hade han dock med sig. Vi bockar och bugar för den store mästaren.

/Niklas

1999-02-17 - Bastasjö

SKARSNÖ !!! I och för sig bara en till två decimeter, men i Blekinge är detta oerhört tungt. Lars-Ola hade sprungit in på en andraplats förra veckan trots att det då oxå hade varit snö. Hade han missat att notera snön ? Jag passade på att påminna honom om detta strax före start och så var han såld.

Granis hade tjuvkollat på kartan och drog iväg över vägen och ut mot elljusspåret som ledde bort från ettan. Vi andra använde vägen och var av naturliga skäl långt före. Lär av detta Granis. Det är smart att fuska, men oförlåtligt att bli upptäckt.

Eftersom Tobias inte var med (han var visst i Idre på ett löpträningsläger som inte blev så bra eftersom det var en massa dj..la snö överallt) så blev farten ganska behaglig då jag fick dra. Allt rullade på, men efter halva banan snodde ett träd en av mina linser och plötsligt blev allt suddigt. Rutinerad som man är så var det ju bara att blunda med ett öga för att få skärpan tillbaka. Efter några kontroller som inte gick så bra kom jag på att jag ju bara kan blunda med högerögat. Tyvärr var det linsen i vänsterögat som saknades. Dags att jaga ikapp. Granis passerades lätt på elljusspåret och därmed var han knäckt. Tyvärr var Rikards lucka för stor så det var bara att bocka och buga. Det var nog bra för återväxten inom svensk orientering.

/Niklas

1999-02-10 - Gisslevik

EN NY NATTKUNG HAR PRESENTERAT SIG....

Det var ett 20-tal tappra (idioter) orienterare som hade begett sig till Gisslevik. Idag skulle allting vända var det tänkt. Det kändes bra redan på morronen efter en försovning på 2 timmar. Nu skulle man äntligen va utsövd ordentligt innan tävlingen. Tydligen hade någon märkt det här på mig och därför fingrat på min utrustning. 3 minuter innan start trillade batteriet ur sitt läge och endast 1 minut innan märkte jag att skruven till lampan var lös. Vem kunde ha gjort detta fruktansvärda tilltag?? Det var ingen mening att fundera på det här, utan köra på som vanligt.

Sin vana trogen öppnade Tobias i vansinnestempo mot ettan. Det här var en taktik som senare skulle visa sig vara helt fel. Själv lade jag mig en bit bakom och bevakade. Ettan spikades och nu bar av mot 2:an. En svår kontroll på en sluttning där jag märkte ganska tidigt att det drogs snett. Jag funderade lite på att dra iväg ensam, men tänkte att skall jag rycka så här tidigt är det bäst att jag har någon med mig. Jag hörde med Ricke, men han mumlade bara nåt om att hänga, så det var bara att föja med klungan ett tag. Givetvis missades det oxå ett par minuter, men vid 4:an sen var alla samlade.

Klungan, anförda av mestadels Tobias, hängde sedan ihop ett par kontroller. Men efter ett antal kontrollmissar hade nästan mitt tålamod tagit slut. Vid 9:an sen kom rycket. Redan tidigt kände jag att vi drog alldeles för långt till höger och när natträven Lars-Ola kom smygandes ut från en skogsdunge med släckt lampa, var det bara att kila dit å plocka kontrollen. Till nästa sen bar det av med högsta fart och redan 100 meter innan skärmen var jag ifatt utbrytaren.

Jag lade mig avvaktande bakom till nästa för att spara krafterna. 11:an spikades och på långsträckan mot 12:an kom det avgörande rycket. Jag fick ett hundratal meter, som senare växte bit för bit. När jag sen vände mig om vid sista-kontrollen var jag i stort sett ensam. Långt bort i väster syntes ett antal virrande lysen (klungan) ,men annars var det lugnt. En skön känsla infann sig sedan vid mål, när grattis till segern kom, även om jag hade det på känn.

Det märktes på grabbarna att de var lite kinkiga, men samtidigt så var segern helt rättvis. Jag ser nu spänning fram emot nästa onsdag, då skogarna kring Bastasjö skall besökas. Det kommer att krävas ett mycket starkt nattlopp om man skall ha en chans mot den nya generationens nattkung...

mini

1999-02-03 - Högalund

Äntligen onsdag igen = nattcup ! Denna gång vid Dackestugan. Med andra ord gamla kända marker. Här har man tidigare dominerat på cykeltävlingar och sprungit hem natt-tävlingar. Dock har man oxå virrat bort sig rejält i det täta mörkret runt stugan. Här finns inte ens ett elljusspår att ty sig till, men efter genrepetitionen för två veckor sedan då vi nästa lyckades springa förra årets nattcupsbana på 90 minuter i tät dimma så kändes nästan allt på topp. Efter tisdagens träning på kortdistansnatt-OL då lampan slocknade och jag lyckades springa kontrakurs i ådalen vid Orionstugan, så insåg Mini-Granis att ju mer man tränar desto sämre blir man, men att vi nu borde ha nått botten. Sämre kunde det helt enkelt inte bli. Förhoppningarna var alltså stora.

Vid starten dök två nykomlingar upp. Ex-göteborgaren Mattis Grahn och den nye göteborgaren Peter Miketinac. Frågan var vad dessa kunde hitta på. Att vara nykomling på en nattcup är inte lätt, men bollen är ju rund så ...
En som nästan borde anses som favorit var Lars-Ola. Många träningar i Rödebytrakten på senaste tiden.
Den snabbe Martin Söderberg vågade sig oxå på ett nytt försök efter att ha laddat hemma i två veckor efter strapatserna på Färskesjön.
Dessutom så var ju Tobias tillbaka så allt var upplagt för en hård strid.
Eftersom kvällens pass var förlagt till Rödeby så lyste Rödebyborna som vanligt med sin frånvaro.

När starten gick hade de flesta hunnit värma upp rejält. Tobias var ju med så det behövdes ju. Själv hade jag bara hunnit värma upp högerfoten, men den var varm.

Redan till ettan kändes det att detta inte skulle bli lätt med alla stigar och vägar. Jag tappade räkningen direkt och sprang in i skogen efter det första vägkorset istället för efter det andra. Lars-Ola hade samma problem, men eftersom vi båda sprang med pigga ben (eller hur Lars-Ola ?) så var ju detta inget större problem. De större problemen dök dock upp på väg mot tvåan. Efter att ha varit lite osäker, men ofeg nog att inte springa i klungan, så gjorde jag en krok in mot kontrollen. Mörkt var det, men snart fick jag syn på ett pärlband av löpare. Gott ! Klungan har visst oxå missat. Tyvärr visade det sig vara klungan på korta banan så det blev till att springa själv. Nu var jag ju pigg i benen så det skulle nog ordna sig. Några minuter springer man lätt ikapp. Det visade sig senare att det var snabbspringaren Martin Söderberg som drog klungan så då var det ju inte en fråga OM jag skulle komma ikapp utan NÄR.

Lyse efter lyse passerades och vid tian var jag ikapp täten. Tian visade sig vara svår att hitta och alla kom överens om att den satt fel. När vi började springa mot elvan så sprang Granis rakt på kontrollen. Den stora turen hade visst kommit till Granis hjälp denna kväll. Detta kunde bli farligt om det höll i sig.

Själv var jag pigg i benen och tolvan tog jag först. In mot trettonde och mindre än en kilometer från den hägrande segern så var jag loss själv i tätmörkret. Mörkt var det ganska länge i det täta grönområdet, men efter ett tag började det dyka upp lysen. Bland annat träffade jag på den forne mästaren Tobias vid en mosse norr om kontrollen. Han sa något i stil med "Jasså, det är så det ser ut" och drog sedan iväg åt nordväst. Själv läste jag in mig, men lyckades inte riktigt ändå. Hittade Lars-Ola och tillsammans hittade vi den lilla, lilla stenen. Nu var det bara att chansa vidare och drömmarna om nattcupssegrar får leva vidare.

Granis missade visst bara ca 30 sekunder och det är ju i det närmaste försumbart. I ensamt majestät kunde han defilera mot sin andra seger för säsongen och därmed finns det fortfarande en liten, liten spänning kvar i nattcupen -99.

Minis uttalande om att botten var nådd visade sig alltså vara sant. Vägen tillbaka till toppen har börjat !

Vad hände med nattcupsdebutanterna då ? Ja, vem vet ?

/Niklas Bratt

1999-01-27 - Kallinge-Bohaga

Eller: Striden om nattprinsens krona

Efter förra veckans utklassning och med fyra raka segrar till Tobias så började nattcupen tappa lite av spänningen. Som tur var så gick det rykten förra veckan om att det denna vecka skulle bli både "Spring-å-vänt" och stämpelkontroll. Tobias kastade in handduken redan på torsdagen förra vecka. Ryktet var naturligtvis osant, men eftersom Tobias hade flytt ända till Norrköping så fick det nu istället avgöras vem som är tvåa när det gäller nattcup.

Ronneby har på de tidigare nattcuperna bara deltagit sporadiskt. Feghet trodde vi, men det var nog snarare utsända spioner som kollade hur Orionlöpare och andra ska kunna besegras. Uppladdningen hade som vanligt varit minutiös men olika. Rickard hade laddat men en vilodag och jordnötter, Mini-Granis hade försökt med psykisk terror över World Wide Webb, Anders hade jobbat in i det sista och själv hade jag nya skosnören. Vad Granis, som var den ende som kunde återta totalledningen, hade gjort vill vi nog helst inte veta. Kampen om nattprinsens krona kunde börja.

Vid startlinjen föll snön, det var kallt och Rickard hade återgått till att springa i träningsskor. Det senare troligtvis p.g.a. förra veckans mindre framträdande insats. Banan visade sig innehålla ett flertal klart längre sträckor och förra veckans taktik att följa de inritade vägvalen fick omprövas. Det var dock ett par kortare sträckor i början och efter en mycket kort flukt på kartan så hittade jag och ett fåtal andra natträvar, bästa vägvalet. Detta resulterade i omedelbar tätkänning. De tre första kontrollerna togs i kompakt mörker, d.v.s. först, och det kändes som i fornstora dar. Under resten av banan skulle det kompakta mörkret bestå, men inte p.g.a. tätkänning.

Första långsträckan sållade bort Granis, Linus och säkert flera andra. Själv använde jag samma taktik som Rickard använde förra veckan, ensam är stark. Varför springa efter två Ronnebylöpare som i och för sig säkert sprungit här tidigare, när man kan gå själv. Där försvann tätkänningen, men in mot kontrollen kom jag i stort sätt samtidigt som klungan. Varför följa med tio löpare som springer målmedvetet och säkert när man kan gå själv. Där försvann all form av känning. När det sedan dessutom blev en stor miss lite senare så var det mörkt. Endast två lysen syntes. Ett starkt som visade sig vara en sent arbetande skogsmaskin och ett flackande, irrande lyse. Det senare visade sig vara Granis som jag för ett ögonblick kom ihop med, långt, långt efter de övriga.

Resten blev ett mörker och vad som hände i täten kan man kanske läsa någon annanstans. Ronneby hade visst laddat oerhört hårt inför denna nattcup och resultatlistan ser mer ut som efter ett klubbmästerskap. Ryktet sa att den blott 18-årige Oskar Håkansson fintade bort sin äldre bror vid sista och kunde defilera i ensamt majestät in i mål, en sekund före.

Dagens bortförklaring får väl bli att det är svårt att motivera sig när man vet att man ändå hade kommit som bäst tvåa om Tobias hade varit med, men nästa vecka då ...

/Niklas Bratt

1999-01-20 - Färskesjön

Äntligen var det onsdag igen och nu skulle Tobias bli så utklassad att han skulle gråta sig till sömns i en hel vecka. Gedigna nattlöpare var inkallade från Skogsfalken, Ronneby, Göingarna, Halmstad, Alvesta och Härlöv. Plus dessa ställde Orion själva upp med det bästa (?) nattmaterialet som fanns att tillgå. Själv hade jag lagt om stil och vilat i en och en halv dag. Här skulle springas. T.o.m. Rickard hade plockat fram OL-skorna. Detta var ock inget lyckat skulle det visa sig.

Tobias kände sig uppenbarligen stressad och valde att köra utan mössa, vantar och fotbollsstrumpor. Kände han att turen var på upphällning kanske ? Om så var fallet så skulle han ligga illa till. Utan rejält med tur så står man sig slätt på Färskesjön.

När starten gick hade alla värmt upp som till det värsta SMet. Lars-Ola dock endast i högerfoten. Själv drog jag hårt och fick den så viktiga 10-metersluckan. När ettan hade spikats (!) såg vi några vilsna lysen långt inne i det mörkaste gröna. Tobias m.fl. ! Var detta en ny taktik av Tobias eller var han redan såld ?

Min 10-meterslucka höll i sig nästan ända in i ringen vid tvåan. Tyvärr råkade vi ha oturen att vika vänster i stället för höger så det dröjde innan vi kom in i ringen. Under tiden smet Tobias förbi och så var den nattcupen avgjord. Eftersom Tobias sedan körde den fega omanliga stilen att mesa runt på vägar, stigar och annat trams, så var det svårt för oss tuffingar som inte gärna viker från de inritade vägvalen, att gå i kapp. Dock var han endast 6 minuter före och det är ju inte mer en ordinär kontrollmiss. Själv föredrar jag att vara en slagen tuffing mot en feg stackars segrare.

Hade jag bara hade hållit mig till den vanliga, så segerrika taktiken att full fart spar tid och att ju fortare du springer ju längre tid har du på dig att leta efter kontrollerna, så hade nog Tobias fått bita i det sura. Nu försökte man orientera, men det vet ju alla som sprungit på Färskesjön att det är lika vinstsäkert som att spela på Mörrum.

Eftersom sedan lampan nästan hade slocknat in mot sista plus att jag tappade kartan och fick vända tillbaka efter den, så var det inte så konstigt att Granis och den snabbe Söderberg kom två steg före. Det bjuder jag på den här gången. Det är ju segrarna som räknas, eller hur var det du sa Granis ?

För att skapa någon som helst spänning i denna nattcup så kräver undertecknad m.fl. att nästa deltävling flyttas till Åby. Där du Tobias ! Där ställer man inte bara ut skorna för att plocka hem 20 poäng.

/Niklas Bratt

1999-01-13 - Häljarum

Äntligen var det dax att utkräva en gruvlig revansch efter förra veckan fiasko med utrustningen. Stallchefen och samtliga mekaniker fick sig en skaplig åthutning och utrustningen var därför på topp. Lampan ihopsvetsad och batteriet laddad, spikarna vässade och kompassen tvättad i tvättmaskin med extra centrifugering. Det överlägsna flinet skulle för alltid sopas bort från Tobias läppar.

Förra veckan fick vi lära oss att Tobias ännu inte har vuxit ur junioråldern och därför fortfarande startar i 220 knyck. Vis av lärdomen fick man väl jogga några meter för att ha en sportslig chans till ettan. Eftersom jag även råkade snegla på kartan när den delades ut så var det lätt att lägga sig i rygg på Tobias. Nu gällde bara att hänga med till spurten. Väl där kan allt hända.

Tempot var nog ganska högt i början och nykomlingen Magnus Sandberg sa efteråt att han var mycket imponerad att någon kunde orientera i sån hög fart i ett så svårt parti som det var in mot trean. När vi började närma oss trean visade det sig att så inte var fallet. Ingen kunde och det vanliga osystematiska letandet började. Anders och Granis hade visst mest tur och Tobias hade minst. Var det kanske så att han hade bränt all sin tur på de tidigare deltävlingarna ?

Putte såg lite frusen ut, men simmar man under isen redan vid tvåan så får man stå sitt kast. Ingen medömkan fanns, dock sa Granis efteråt att han lyckades hålla tillbaka en stark önskan att via Puttes rygg klara sig torrskodd över kärret vid tvåan. Sådan ädla handlingar värmer.

Granis som före start gick och hostade, ynkade sig och pratade om att korta av banan var nu plötsligt i täten. Han tog genast chansen att rycka genom att korsa det enda utmärkta förbjudna området. Efteråt dillade han nåt om att han inte hade detta inritad på sin karta. Ingen trodde honom så klart och även om det nu hade varit så, så är det ju upp till löparna själva att ta reda på förutsättningarna. Själv borstar jag t.ex. alltid bort snön innan jag springer ut på en åker. På så sätt är man alltid säker på att inte råka springa på besådd mark.

Tobias var avhängd och själv låg man med i täten. Tankarna började vandra kring segerintervjuer och bild i tidningen. Tyvärr så började jag så här efter halva banan bli seg både i huvudet och i benen. Plötsligt var Tobias tillbaka i täten och själv låg jag på sladden.

Som vanligt defilerade Tobias med långa, snabba, säkra steg mot segern och numera har han tre raka. Är nattcupen anno 1999 avgjord ? Kan ingen skicka tillbaka honom till Skottland ? Är det inte dax för en nattcup på Åby där juniorerna sållas från männen ? Eller är det så illa att man måste börja träna ? Och var är Henrik förresten ? Är han rädd eller är han så smart att han försöker slippa undan nattsträckor till vårens kavlar ? Frågorna är många och svaren kan bli både överraskande och känsliga. Missa inte den gastkramande fortsättningen på Nattcupen anno 1999 - Återkomsten !!!

/Niklas Bratt

1999-01-07 - Verkö

Inga kommentarer finnes innan jag har lyckats smälta det oerhört förnedrande nederlaget.

/Niklas Bratt

1998-12-16 - Augerum/Lösen

Dags för årets första riktiga mästarmöte. På startlinjen:
Magnus Grankvist:
1998-års nattcupsmästare, segrare i deltävling ett, segrare vid förra årets deltävling på Augerum, fyra på natt-SM 1997, regerande klubbmästare på natt m.m.
Verkar stark, men var Mardrömmen bara tur ? Hur är det med motivationen ? Mätt på framgångar ?
Tobias Andersson:
1997-års nattcupsmästare, segrare på natt-SM 1996, många stabila nattlopp i bagaget, snabbast på alla deltävlingar som han deltog på i fjol (stämplade dock fel), m.m.
Erkänt duktig nattlöpare men hur är det med träningen ? Och motivationen ? Räcker det att träna på Friskis & Svettis ? Hur har Skottlandsvistelsen påverkat nattformen ?
Rickard Gunnarsson:
Regerande natt-SM-mästare i juniorklassen.
Har visat att han kan, men en junior ? Ett oprövat kort i nattcupsammanhang .
Niklas Bratt:
1996-års nattcupsmästare, bostad 500 m norr om kartan, tvåa på deltävling ett, m.m.
Mycket bra terrängkännedom, men är det ett plus ? Ställer upp i OL-skor, men utan spik. Klarar man isen då ?

De två nattgiganterna Tobias och Granis visade direkt vad detta skulle handla om. Skuldra mot skuldra drog de iväg i täten mot första. Undertecknad utnyttjade dock terrängkännedomen och var först vid första. Efter detta skulle det visa sig att terrängkännedom inte var ett plus denna natt.

Efter ett par sträckor och stor omväxling i täten kopplade Tobias greppet på ett fegt sätt. Istället att som en man stånga sig fram genom täta grönområden så fegade han under en kraftledning. Denna ledning gav honom en ledning som han inte släppte och matchen var avgjort. Resten var ren uppvisning.

Mats och Anders hade inte lärt sig på deltävling ett att terrängkännedom är ett stort minus och följde i undertecknads fotspår. Detta ledde till två större misstag och efter stort letande vid nästsista så var junioren Rickard i kapp och uppe på silverplats. Jag lyckades dock pressa mig om och tog sista steget före. Från sista var det sedan bara att rusa ut på asfalten, upp på tå och defilera in mot mål. Detta hade dock inte Rickard fattat utan tassade via berghällarna i mål 20 sekunder före. Klart irriterande. Det var ju jag som hade terrängkännedom.

Granis då ? Ja vem vet ?

/Niklas Bratt

1998-12-10 - Mardrömmen, Jämjö

De få tappra löparna som hade vågat sig ut på årets Mardröm bussades ut hur långt som helst i den mörka kalla vinternatten. Som arrangör stod allas vår Mastodont-Martin, medan bussen styrdes av Gunnar.

Att den varma Orionbastun stod lockande 11 km bort muntrade inte upp särskilt mycket och ju längre in i mörkret bussen for ju lägre sjönk modet hos de blivande löparna. Att det skulle bli en Mardröm var nog alla ganska ense om. När den forne natt-cupskungen Granis började tappa modet så darrade Johan Myrén så det skallrade i bussen och skogens Harald var blek om kinderna. Mats började svamla något om mellanbanan, men någon sådan fanns förstås inte. Mats hade inte sprungit många meter i skogen sedan Smålandskavlen vilket visade sig är han plockade fram ett par uttorkade OL-skor. Han hade t.o.m. buntat ihop skorna med buntband. Smart kan tyckas så länge skorna ligger i garderoben, men ett kortare steg än vanligt syntes hos Mats under de första trevande kilometrarna.

Starten gick så fort nästan alla hade hunnit ut ur bussen. Själv sprang jag nästan en och en halv timme med en blåsa som pockade på uppmärksamheten vid varje steg. De första nio kilometrarna avlöptes som vanligt - alla på ett led. Magnus Larsson gjorde misstaget att titta på kartan och så fick han springa resten själv. Att en viss terrängkännedom inte var helt att förakta märktes genom att Mats, Anders Håkansson och Johan Swartz sprang säkert i täten även där kartan inte gav några som helst ledtrådar om varthän man skulle.

När vi kom in i Jämjö och upp på Orraberget sprang de tre hemmalöparna en egen väg. Detta visade sig inte vara speciellt snabbt och helt plötsligt var det bara Granis, undertecknad och Sandkvist kvar. Tempot var högt och riktningen var korrekt. Trots detta var Mats före oss vid nästsista kontrollen. Det visade sig senare att han hade memorerat in banan, kastat kartan och sedan passerat tre tomter i sin jakt på Mardrömsguldet. Enligt egen utsago var det inte tomtmark på något av dessa ställen och eftersom han inte hade någon karta så … Tänk vad som hade hänt om Kent varit med. Han som känner alla i hela Jämjö och menar att om det inte är någon hemma så är det inte tomtmark.

Upplösningen gick genom Ådalen. Granis och Mats kände sig pigga och chansade på att det gick att komma över ån. Jag och Sandkvist var däremot sega och safeade runt på en spång. Granis kastade sig handlöst över ån, efter vatten ?, och tog därmed hem segern. Mats med sitt korta steg vågade dock inte och blev därmed fyra.

Frågan är nu om Granis har kopplat ett omöjligt grepp om nattcupen eller om det var ett sista dödsryck från fjolåret. Fortsättning följer.

/Niklas Bratt